Sista året på gymnasiet, de har gått i samma klass i snart två och ett halvt år, och hon har varit smygförälskad i honom i två år och fem månader. Sen hon en dag började lägga märke till hans skratt tvärs över klassrummet, hans smala handleder och kände pulsen öka när de satt intill varandra och hon såg hans bröstkorg röra sig i ögonvrån. Men framför allt sen hon började drunkna i hans doft som virvlade i luften när han drog fingrarna genom håret, sträckte sig över henne för att nå gitarren eller bara vände sig mot henne för att le. Hon fyllde lungorna tills de höll på att explodera, försökte fängsla doften där inne, låsa in den och bära med sig den för alltid. Den fick henne euforisk, levande och beroende. Och de var goda vänner, så ingen behövde märka att hon var en missbrukare med honom som drog, hon behövde inte få abstinens. Han fanns alltid där vid en skolbänk intill henne, och förädlade syret hon andades in.

Han har haft andra. Hon har haft andra. Men han finns alltid längst bak i hennes tankar, i sin perfektion och godhet. Hon vet vid det här laget att det aldrig kommer att bli något mellan dem, hon har vetat det länge, så hon har försökt sudda ut honom från sina tankar. Bara se en vän i rutig skjorta, inte försvinna i hans ögon, inte få andnöd, inte vara avundsjuk när han omfamnar andra. Men när hon nu satt på en trång bänk, lite för nära intill honom, och han drog sina fingrar genom sitt hår och det spred sig en bekand doft. Då överväldigade den henne, pressade all luft ur hennes lungorn, som att någon slagit henne riktigt hårt i magen. Och medan hon drog sitt livs djupaste andetag, fyllt av honom, slog det henne att det inte spelar någon roll att det gått två år och fem månader. Hon kommer aldrig komma över honom, så länge det är han som är hennes syre.

bildkälla
(aj vad det gjorde ont att bläddra igenom sida efter sida med sånna här bilder på weheartit)

Jag var elva år, åldern då man börjar upptäcka tankar. Upptäcka sin existens. Jag och mamma var på promenad en solig dag då jag frågade henne vad det läskigaste hon varit med om var. Hon svarade att hon inte visste, att det säkert var när hon låg på sjukhus den där gången vi aldrig pratar om. Sen lämnade vi det, lät frågan flyga ut i universum och fortsatte promenera längs den asfalterade vägen.

Några dagar senare skulle jag för första gången åka ensam med en kompis till sommarbadet en lång skogsväg bort. På min röda cykel och med en ryggsäck cyklade jag iväg och kände mig stolt, vuxen. Enda kravet var att jag skulle ringa när jag var framme och innan jag började cykla hem, förutom det var jag fri. Men tiden flög, och tankarna på att ringa hem hade suddats ut där jag trampade med vind i håret på grusvägen. När jag skulle hem hade det börjat regna, dramatiskt och passande nog, och när jag en halvtimme senare klven in genom ytterdörren med droppande hår och tunga kläder stod min mamma där i sitt förkläde. Ursinnig. Hon skrek, som hon var duktig på att göra hela min barndom, om att jag glömt ringa. Jag bad om ursäkt, säkert tusen gånger, sa att det fortfarande var ljust ute, det var ingen fara. Då sjönk min mor ihop på köksgolvet och lutade sig mot sina knän.
Du vet när du frågade om när jag varit som räddast? Det var en gång när jag var liten och jag och min bästa vän skulle cykla genom en skogsväg hem, och en man kom ut från skogen och skrek att det var en skadad person där inne. När vi följde med för att hjälpa honom så...han..han...tog på oss, och jag har aldrig varit så rädd som då.

Sen satt hon där, tyst, innan hon ställde sig upp och fortsatte laga mat, och jag stod som fastfrusen med en stor jävla klump i halsen. Viskade förlåt och smög sedan iväg till mitt rum för att gråta, för jag visste att min mamma alltid blev sur när jag grät. Jag minns att jag tänkte där jag låg under mitt täcke, att jag inte vet någonting om min mamma. Att hon faktiskt inte är allsmäktig som jag trott, utan bara en människa med genomskinlig hud, precis som jag. Och jag tror det var precis den dagen jag insåg världen är sjuk och opålitlig, och det förändrade allt. För efter den dagen kände jag mig aldrig riktigt trygg igen, för om inte ens min egen mamma kan rädda mig, kan ingen det.

bildkälla

När jag speglar mig ser jag hur mina nyckelben börjat framträda mer och mer under senaste veckorna. Hur skört och svagt det ser ut, när jag var säker på att det det var där under lyckan låg. Det är inte måga kilogram det rör sig om, bara så pass många att jag kommer i de urvuxna jeansen som legat längst inne i garderoben i några skamfyllda år. Och ibland älskar jag det, sekunden efter känns det inte nog, sen känns det hopplöst när jag ser mig i spegeln och ser det sköra. Ser min lilla skrattgrop lysa med sin frånvaro där jag står med spänd och spröd hållning. Det räcker nu, tänker jag när jag ser mina blottade nyckelben. Nu räcker det faktiskt.

bildkälla

När gick människor och blev lyckliga? Jag minns tiden när vi satt i rännstenen med lite väl mycket kajal och vi en efter en tog bussen till barn-och ungdomspsykiatrin. När en vän med stort, svart och lockigt hår en dag visade ett vitt ärr på handleden innan hon drog ner tröjärmen över. Hur våra ovana kroppar reagerade med tårar och sammanbrott mellan spyorna efter en trefemma på ett köksgolv i en sommarstuga. Alla med sina egna problem, egna helveten, som höll oss samman där vi helt harmlöst satt på marken.

Där och då var det accepterat att må dåligt, vi fick sitta och spotta samhället i ansiktet hur tydligt vi ville. Vi fick ropa på hjälp tills våra röster brast, och någon var tvungen att rädda oss. Jag vet inte riktigt när det ändrades, kanske allt eftersom. För sen började folk stänga inne saker. Låtsas må lite bättre, låtsas ha slagit demonerna, låtsas tro på framtiden. Klä sig som dem vi exkluderat i vår lilla trygga ring, dem som var som alla andra. Nog låtsades folk bara, det märktes på festerna när berusningen sköljde bort alla hämningar. Alla problem som fanns förut fanns även nu, de hade bara förflyttats från huden till att vila bakom revbenen. Vi var fortfarande miserabla och unga, och den insikten kändes trots allt ganska bra.

Så när gick alla utom jag och blev lyckliga? När övervann dem det som fortfarande får mig att frukta mitt vakna tillstånd? Jo, för sen kom vändpunkten. Bang. Kärleken. Den slog alla med storm, lyfte dessa ärrade kroppar upp från marken och ställde dem ömt på fötterna igen. Det var nog det som behövdes hela tiden, någon slags bekräftelse och beskydd mot allt det onda. Några människor har sträckt fram sina händer mot mig också, lovat mig trygghet och värme, men jag har inte tagit deras hand. Inte velat, kanske inte vågat. Så kvar sitter jag på marken och ser fragment av mitt liv gå iväg, bort från rännstenen. Bort från mig.

bildkälla

Jag har ont i mina fotsulor, hälarna ömmar och skavsåren svider. Idag knöt jag på mig mina lite för stora svarta converse och gick ut. Det var varmt, som de där härliga höstdagarna jag trodde var förbi. Det gör mig lite manisk, måste utnyttja solen och den bara marken medan jag kan. Snart kommer kylan, med mörkret som sprider sig i min kropp. Månaderna då man blir förblindad av vattenångan som väller ut i varje utandning, och månaderna då tiden står still medan varenda bloddroppe sakta blir till en iskristall. Men inte än, nej inte idag. Idag var det sol, värme och snälla vindar. Så jag gick i dåliga sulor långt. Väldigt långt. Tills fötterna ömmade och jag fick styra stegen hemmåt. Det skulle vara fel att säga att det kändes bra när jag stängde ytterdörren efter mig, men det kändes som ett värdigt avslut. Vintern skrämmer mig, troligtvis mer än något annat. Men likväl kommer den varje år och försöker dräpa mig, frysa mitt liv till is. Det här är första året jag inser att jag faktiskt inte kan göra något åt saken, hur mycket jag än kämpar kommer jag förlora. Så jag låste ytterdörren och knöt omsorgsfullt av mig mina skor innan jag gick och la mig i min varma säng. Vintern, här är jag, och i år gör jag inte motstånd. Jag ligger här och väntar på dig, för jag är redo att gå i ide, vila mina fötter, frysas ner ett tag. Du vet vart jag finns, här kommer jag ligga fram till april. Jag är inte rädd längre.

bildkälla

Det finns mediciner mot allt. Gå ner i vikt, vidga luftrör, påverka hjärtrytmen, dämpa ångest. Det är bara cancer kvar, sen är mänskligheten oövervinnerlig. Så lyder slagorden från leende munnar på gator och torg. Men så är det inte, inte ens nära. Vi har inget som botar det som gör oss till oss. Sinnet, ni vet. En människa kan leva utan armar och ben, det är lätt att glömma att det inte är det som karaktiserar oss. Det är bara ett redskap att få uttrycka vad våra hormoner och nervtrådar i hjärnan signalerar. Och det, som får oss att känna som vi gör, har vi inget bot för. Det sjuka som bor i vårat huvuden kan vi inte nå. Vi kan dämpa tankar genom att göra oss likgiltiga. Ungefär som alvedon inte botar ett brutet nyckelben, det bara bedövar. Läker inget. Vi har ingenting som kan laga trasiga tankar, sådant som får oss att vilja svälta oss, bränna saker, hata livet, vilja dö. Sjuka tankar låter vi bara frodas i lugn och ro, det är allt vi kan göra.

Allt det här gör oss sakta till ett samhälle av monster, fast folk inte tror det. Vi ser ju ut som vanliga människar. En skrattgrop i vänster kind och isblå ögon, så mänskligt det kan bli. Ingen knöl i bröstet eller blåmärken mot vit hud. Bara friska människor. Men tankarna växer där inne, bakom skallbenet, tro mig. Och jag längtar mig galen till dagen vi hittar ett bot mot cancer, hiv och ms och vi äntligen kan rädda alla oskyldiga liv. Men i min tystnad längtar jag ännu mer till dagen vi hittar ett bot mot tankarna som gör mig rädd varje eviga dag, som tar över mig och får mig att hata allt runt omkring mig, svälta mig själv, straffa mig själv, hata mig själv. För jag vill inte bli likgiltig, jag vill bara inte höra varje dag att jag är frisk och oöverrvinnerlig, samtidigt som jag göder ett monster med tankar om att jag reda förlorat.

bildkälla