Det är nästan så att man hör det om man är helt tyst. Tvivlet, hopplösheten, förvirringen som tar över våra gator. Den här tiden kommer varje år, och den här gången är det min tur. Valet, som egentligen inte är så stort, men som i min oerfarna kropp skapar skakande händer och oregelbundna hjärtslag. Valet är bara hundra poäng för att vi ska få nog poäng att söka vidare till universitet, men det känns så mycket mer. Det är vårat val, och blir det fel är det våran framtid som kan krossas likt en spegel. En dag står vi där och river oss själva över hjärtat för att vi aldrig läste matte c bara för att vi aldrig trodde att livet skulle gå den vägen. När vi går i högstadiet vill vi ha mer rättigheter och mer ansvar, men nu när vi står här ensamma med alla de förtroendena vill vi bara lägga oss ner på golvet och ligga där tills vi blir ett med marken.

Den sjunde februari ska jag ha valt en kurs på hundra poäng. Det är nio dagar kvar. Imorgon blir det åtta.
Så var tyst för några sekunder, andas inte ens.
Hör du det?
Det du hör min vän, är ren rädsla.
För jag är rädd för att göra fel, så jävlar rädd.

bildkälla

Viär på väg tillbaka dit.
Dit, längst ner i mörkret,
i den totala medvetenheten.
Besattheten.
Om hur många steg vi tar,
hur många tuggor det röda äpplet är.
Vi har precis passerat gränsen,
mellan friheten,
och tvånget.
Men när klev vi över linjen,
och blev dem,
som aldrig är nöjda?
Jo, jag kom på det inatt.
Det var när vi börjad bli mätta av känslan,
av att vara hungriga.

bildkälla

Ni vet allt sånt där man borde göra? Alla tusentals måsten som har nålat sig fast på ens hud. Det är så det är här i det unga livet, man får välja mellan att leva full med smärtsamma nålar, eller så får man samla styrka och göra vad som måstes för att kunna dra ut nålarna. En efter en.

Just nu är jag full av vassa metallbitar noggrannt instuckna över hela min kropp, men den enda jag kan skylla är mig själv. Istället för att läsa den franska gramatiken de sa åt mig att läsa om och om igen i hopp om att den ska ristas in i min hjärna, så sitter jag hellre och översätter vackra franska låtar och skriver ner magiska citat. Bara för att jag vill och för att det är roligt, bara för mig. Och plötsligt känner jag hur nålarna börjar pressas hårdare genom min hud, och för att klara av smärtan sätter jag mig ner och börjar likgiltigt läsa je regarde, tu regardes, nous regardons... tills alla nålar ligger blodiga vid mina fötter. Men när jag sedan släcker lampan för att fly till sömnen finns ändå smärtan där och gör mig sömnlös. Kvar finns smärtan av att ha slösat hjärtslag av mitt enda liv för att jag måste, inte för att jag vill. Men det är så det är här i det unga livet. Du kan se hur lycklig ut som helst, men kollar någon noga nog så ser den alltid tusentals små svidande sår över hela din hud, och den vet att du ligger sömnlös på nätterna. Lika sömnlös som jag.

bildkälla

Vi träffades i en hall på en fest. Jag tappade balansen när jag skulle ta på mig högra sko och greppade tag i hans tatuerade arm. Han var två år äldre än mig. Han bodde själv i en etta högst upp i ett höghus av betong på andra sidan stan berättade han. Jag hade tänkt ta bussen hem, men han övertygade mig att stanna där i hallen med honom. Vi satt mot en garderobsdörr omringade av slitna skor och pratade och skrattade. Vi kysstes, och han hade skäggstubb som kittlade mot mina rosiga kinder.

Innan jag skulle lyckas få på mig även min vänstra sko och ta sista nattbussen hem så sa han något som jag tror jag aldrig kommer att glömma.

Vi är unga. Vi måste sjunga och dansa, vi måste leva. Vi måste, bara för att vi kan.

Det var det han sa till mig, och av någon anledning gick de orden rakt in i mitt hjärta. Så egentligen är den här texten inte mycket mer än de lätt berusade orden jag fick höra av en pojke som är två år äldre än mig, innan han sa
godnatt lilla flicka, väx aldrig upp.

bildkälla

Det är bara läppar som möts. Det är ingen översvallande känsla av att vilja explodera, inget leende att tvinga bort. Det är inte kärlek. Det är bara något att göra i väntan på den som får en att tappa andan. För det är inte lätt, när man börjar tvivla på sina egna tankar, att lita på att den dagen kommer. Så vi söker värme medans vi väntar.
För det är bara läppar som möts, inget annat. 

bildkälla

Hon hade slutat hoppas, hon hade slutat se himlen i hans ögon, hon hade slutat rodna när han tittade på henne, slutat följa blodådrorna på hans handled med blicken. Hon kunde se honom i hans nya rutiga skjorta och skor i storlek fyrtiotre utan att det kändes som att någon punkterade hennes lungor och stack hennes hjärta full med säkerhetsnålar. Och det kändes bra, så jäkla bra, att kunna höra hans ord utan att drunkna.

Men en kall och klar tisdag, då molnen var lite extra vita och luften lite extra lätt, satt de intill varandra. Han hade sin nya rutiga skjorta och hon hade en tekopp framför sig. De skrattade åt något hon sa, och han kisade sådär underbart som han bara gjorde när han skrattade väldigt mycket, och han höjde sin hand och väntade på att hon skulle slå emot som de alltid gjorde som vinnargest. Fortfarande skrattande sträckte hon sin hand uppåt mot hans, och när deras händer nuddade varandra slöt han sin stora hand om hennes lilla, och höll kvar lite för länge.

Och plötsligt såg hon det. Det var bara en glimt under en hundradels sekund, men hon nog såg hon det. Och hon förbannade sekunden de började skratta.
Den var tillbaka i hans ögon. Himlen.
bildkälla

det känns ganska bra, när man är fast i det ogreppbara mörka, att spela musik lite för högt.
så pass mycket att det känns som att musiken fyller varenda infekterad cell.
genom en minimal volymhöjning kan man lura sin trumhinna att vibrera lite mer,
lite för mycket,
och vibrera bort de sjuka tankarna.
det botar ingenting, smittan kommer fortsätta sprida sig som den epedemi det är.
epedemi av mörker.
men för några minuter, några sekunder, hör du inget annat än musikens lindring.
man blir inte frisk, men det känns ganska bra,
när musiken andas istället för dig.

bildkälla

Min morfar sa något klokt till mig efter några glas vin igår. "Det är inte lätt, att vara ung och dum", sa han med en säker röst efter att han berättat om han och hans vänners äventyr och hyss under tjugotalet. De där orden satte sig i mig, klängde sig fast vid min halspulsåder under resten av kvällen. Det som skrämmer mig är att de är så otroligt sanna, de där orden som passerade min morfars läppar så lätt. För folk säger till oss att vi ska vara glada över att vi är unga och utan ansvar, att vi bara lever för dagen och roar oss bäst vi vill. De säger även att det är lungt för oss att göra misstag, att vi bara kan skylla på att vi är unga och oerfarna och springa vidare till nästa dag av lycka. Och oj vad den tanken har tröstat mig, vaggat mig till sömns de nätter jag inte vetat vad som är rätt eller fel.

Men under tiden hans ord började pulsera runt inom mig började en tanke växa fram, en tanke om att det kanske inte alls är som de sagt. Att ungdomen kanske inte är en trygghet att leva i utan snarare en daglig kamp om att överleva. För vad, eller vem, säger att ett sårat hjärta gör mindre ont, eller att tårar svarta av mascara smutsar ner örngott mindre bara för att man är ung? Vi lever egentligen i en värld som kräver erfarenhet, mognad och kunskap för att klara av alla de prövningar vi utsätts för.
Men vi har inget av det.
Vi har bara vår nyfikenhet som allt för ofta övergår till hårda knytnävar mot tinningar, som pulserar av ilska för att vi verkligen inte vet vad som kommer hända sen. En dag kommer vi att bli gamla och visa, men just nu är vi unga och vi är dumma, och det svårt. Det är lika svårt som att försöka tvätta bort vattenfast mascara från sina kinder med bara kallt vatten och en jasmindoftande tvål. Jag hoppas att jag har hittat lösningen på det problemet när jag är gammal och vis, för det skulle innebära att jag äntligen slutat vara att vara ung och dum. För "det är inte lätt, att vara ung och dum".

bildkälla