Det finns tre olika spår att välja mellan i den stora skogen som finns bara några kvarter ifrån mig. Ett blått som är 2,2 kilometer, ett rött som är 3,5 och ett gult som är 9.0. Det är väldigt praktiskt, för när ångesten trär en snara runt min hals finns det bara en sak som hjälper. Att springa. Jag får skynda mig att knyta på mig skorna så jag inte hinner kvävas, sen, så fort pulsen börjar öka och musklerna spänner sig så blir luften åter lätt och frisk. Jag brukar följa de röda skyltarna, fortsätta frammåt när de halvhjärtade löparna svänger av vid det blåa spåret. Jag är inte ensam om det här, för så fort man sållat ut de som springer kortast börjar man ana desperation. Leende man fått från de man mötte har ersatts av djupa, kontrollerade andetag och fokuserade blickar. Fler än mig springer för att reda ut tankarna, kanske till och med sina liv. Jag är inte säker på att det är motion längre, när vi springer där bland höga granar och lummiga björkar. Sen är det min tur att svänga av vid den röda träskylten, medan de totalt hopplösa, desperata och hysteriska fortsätter mot nio kilometersspåret. Och medan jag känner en svettdroppe rulla längs tinningen och ser deras ryggar röra sig bortåt ökar jag tempot. För att vad det än är de springer ifrån, ska det aldrig få hinna ikapp mig.

bildkälla

Det smakade sött, precis så som äpplen ska smaka. Det var av icas egna märke såg jag på dess lilla klistermärke som man alltid satte i pannan som barn. Vi satt intill varandra i vår bruna soffa, min far och jag, och åt på varsitt äpple. Klockan var strax efter tre på natten när jag precis hade kommit hem från en fest. Ölen fick mig att fumla med nyckeln när jag låste min cykel, och sen smög jag in i vårt mörka hus. Alla lampor var släckta, så som de är när alla sover. Jag stängde ytterdörren försiktigt för att inte väcka någon, la min nyckelknippa på byrån och gick in i det mörka vardagsrummet. Jag satte mig försiktigt i soffan, kände hur den lätta berusningen fick allt att luta en aning. Då hörde jag steg från källaren, och min pappa kom upp från sitt arbetsrum. jäklar, tänkte jag och försökte känna om jag luktade alkohol, visste att jag borde gå iväg fort för att inte göra bort mig. Han frågade hur jag hade haft det och jag svarade med ett kort bra, och han nickade. Han kände doften, det såg jag på honom. Men han gick bara fram till en fruktskål och tog upp ett äpple, vände sig mot mig och frågade om jag också ville ha ett. Jag nickade, och han tog upp ett till som han räckte till mig innan han också satte sig i soffan. Där satt vi tysta i mörkret och åt icas egna äpplen, utan att han frågade mig varför jag är trasig nog att dricka en vardag, och utan att jag frågade honom varför han är för olycklig för att kunna sova om nätterna. Vi bara satt där, tysta. Men det kändes som en lättnad att inte behöva drunkna i mörkret själv, så jag lyssnade på hans lugna tuggor av det söta äpplet, medan jag omsorgsfullt satte klistermärket i pannan.

bildkälla

Jag läste att en genomsnittlig människas hjärta i genomsnitt slår hundratusen slag per dag. Jag försökte förstå siffran, greppa hur ounika de hjärtslag jag ansett så heliga och sällsynta egentligen var.
en, två, tre, fyra, fem sex, sju, åtta, nio, tio,
sen tog mina fingrar slut. Jag blev tyst, hörde min puls tydligare än någonsin. Kom på en idé, och placerade två fingrar på halspulsådern och räknade. Sextioåtta slag på en minut, alltså nittiosjutusenniohundratjugo slag per dag. Svor till, hade hoppats på ett radikalt resultat. Försökte acceptera att jag var precis lika ordinär som alla andra, och det faktum att jag fortfarande inte förstod skalan på mina genomsnittliga hjärtslag. Sen bang, så förstod jag. Förstod att hela tiden jag räknade de pulserande slagen tänkte jag på honom, insåg att jag alltid tänker på honom. Jag förstod hundratusen hjärtslag, för det var inte svårare än honom. Det var så enkelt.

bildkälla

Jag kände en gång en pojke i sina tidiga tonår, innan han fått den mörka röst han har idag. Han var lång redan då. Säkert kring hundraåttio centimeter medan jag bara hade mina hundrafemtiotvå. Vi började i samma klass och våra bänkar var placerade intill varandra första dagen. När vi skulle presentera oss för varandra började han glatt prata om sin familj. Sin två år äldre syster, sin pappa och deras hund som bodde tillsammans på hagaberget. Vi var bara precis tretton år fyllda och sittandes intill varandra i samma klassrum, när jag frågade men din mamma då? Det var första gången min nyblivna vän sa med sin ljusa pojkröst, hon är död.

Jag kände en gång en pojke i sina jobbigaste tonår, när vi hade gått i samma klass i mer än ett år. Från den där första dagen litade han på mig, den korta och blonda flickan som hade suttit intill honom i klassrummet. Så när vi var femton år fyllda ringde han mig en natt och sa att han ville dö. Han ville till sin mamma, där uppe. Jag sa åt honom att en dag kommer de träffas igen, men att han behövs här också. Jag behöver honom här. Allt han svarade var, du är nog en ängel på riktigt, och sen la han på. Den här pojken som bråkade om dagarna, rökte rullat a4papper på rasterna och rymde hemmifrån om nätterna ringde mig till och från under vårt femtonde år, och varenda gång försökte jag få honom att förstå att han har alla möjligheter i världen. Men han lyssnade aldrig, han längtade bara bort.

Jag kände en gång en pojke i sina ännu värre tonår, när han insett att muskler är makt. Han hade nu blivit nästan hundranittio centimeter, och han skyddade mig alltid mot allt ont han sa fanns i världen. Det gick rykten om droger, och han hade sedan länge bekantat sig med alkoholen. Det var sommarlov och vi var sexton år. Jag hade inte sett honom på nästan två månader, så när jag såg hans sommarblekta hår och fräkniga ansikte sitta på en brygga vid kajen skyndade jag mig dit för att hälsa. Han såg vuxen ut där hans att. Vuxen och sliten. Men han log, så som han brukade göra när vi precis lärt känna varandra. Vi pratade och skrattade, och solen lyste nästan rött då den gick ner vid horisonten. Innan vi hunnit prata om allt vi ville så stelnade hans ansikte till och han sa strängt åt mig att gå. Hans höga vän med en joint i handen hade börjat vingla mot oss och skrek åt honom att presentera oss. Jag stod kvar, förstod inte min väns allvarliga min. Den långa pojken jag kände så väl hade förvandlats till en man och sa ännu en gång åt mig att gå, medan han ställde sig upp och blockerade vägen för den vinglande mannen. När jag fortfarande stod kvar skrek han gå förihelvete! och jag gick illamående därifrån medan min fina vän försökte rädda mig från allt ont som faktiskt visade sig finnas i världen.

Jag kände en gång en pojke som nu är i sina senare tonår, men jag har inte träffat honom på mer än ett år. Han dök aldrig upp på vår skolavslutning när vi gick ut nian, han och hans vänner satte sig i en skog och drack istället. Jag hör från andra att han lever, han hoppade av gymnasiet men började om igen. När jag fick höra det började jag gråta av lättnad, för jag hoppas hoppas hoppas att han insett faktiskt är smart och att han har alla möjligheter i världen.

Jag känner idag en annan lång pojke, som går i min gymnasieklass och som aldrig dricker eller någonsin känt av sorg. Han är hundraåttionio centimeter och skrattar mest hela dagarna. Han är lycklig. Ibland när han ler får jag för en hundradels sekund för mig att det är min gamla vän, och det händer att jag blir förbannad. Jag tänker att det där hade kunnat vara den fräkniga pojken jag en gång kände, tänk om det var han som aldrig behövt känna den sorg som tog över hans liv. Som skar sönder hela hans jävla liv. Men så kan man inte tänka, det får man inte. (men jag gör det ändå). Så jag avskyr drogerna som tog över hans liv, hatar döden som tog hans mamma och spottar på samhället som aldrig hjälpte honom i tid. Han var ju trots allt bara en ensam femtonårig pojke som rökte papper på skolgården, medans lärarna drack kaffe en betongvägg bort. Dem skulle ha hjälpt honom, fan dem skulle ha hjälpt honom.

bildkälla

Jag har gått omkring hela vintern och längtat tills sommaren. Till gräset, barfota fötter, nattbad, myggbett, blåmärken, gräsfläckiga shorts, repiga solglasögon, doften av solskyddsfaktor, skavsår, solbränna och grillrök. Allt det har snurrat runt i mitt huvud varje sekund, längtan och besatthet omvartannat. När sommaren kommer blir allt bra. När jag ställer undan vinterskorna längst in i källaren, då kommer jag känna mig friare än någonsin. Det blir min motivation, mitt syre, och min värmekälla bland iskristallerna. När mina vänner har legat på botten av avgrunden har jag tagit deras händer och lovat att räddningen är nära, den är bara en knapp årstid bort. Och jag har menat det, svurit på min själ att problemen försvinner med frosten. För det är ju så det är. Det är så det måste vara.

Nu är det den sjunde juni med tjugotvå grader i solen, och frosten är sedan länge borta. Igår gick jag barfota, idag räknade jag myggbett. Vinterskorna med trasig sula ligger i en gammal flyttkartong så långt in i källaren man kan komma. Men jag känner inte räddningen jag lovade mina vänner, lovade mig själv. Kanske är det inte frihet att kunna sitta vid sjön hela kvällen om man sitter där ensam. Jag tror att jag utan att uttala orden intalade mig att med värmen, myggen och sommarregnet kommer någon att uppleva det med. Någon att räddas av.

Jag märker att den ensamma värmen tär. River och klöser på det som redan var trasigt. När jag vaknade i morse drog jag upp gardinen och såg solen som jag svor skulle dra upp även mig från avgrunden, men som bara visade sig vara en brinnande planet alldeles för långt borta. Så jag drog snabbt igen gardinen, mumlade sluta lysa din jävel och gick och la mig igen. Sen längtade jag som aldrig förr till frosten, som trots allt hat faktiskt visade sig vara mitt enda syre. Det är den sjunde juni med tjugotvå grader i solen, och jag sover i mina vinterskor.

bildkälla

Jag satt på min pakethållare och tittade på hans rygg medan vi cyklade under sjukhustunneln. Vi skulle åt samma håll vid skoldagens slut, så han hade erbjudit sig att skjutsa mig på min cykel i utbyte mot att vi åkte hans väg. Vi hade lagt våra väskor och jackor i cykelkorgen och börjat åka i den brännande solen, och han visslade på någon melodi medan jag höll upp mina ben. När vi passerat sjukhustunneln kom kyrkbacken och vi klev av för att leda cykeln upp, han sa först att han hade orkat men jag insisterade på att gå då jag visste att han överdrev ibland. Trots allt visste vi väldigt mycket om varandra.

Vi pratade om saker som hänt under dagen, och skrattade på precis rätt ställen. Sen blev det tyst.
-Vi kände faktiskt varandra en gång i tiden, det minns du också. Sa han efter ett tag där vi gick, sida vid sida.
-Det gjorde vi. Svarad jag kort och stirrade ner i marken medans jag andades hans doft som var så förbannat bekant. Sen hade vi kommit upp för backen och efter några stela fraser satte vi oss åter på cyklen, och han fortsatte vissla på den där melodin. Plötsligt svängde han upp för en väg jag aldrig varit på förut, och jag hajade till och frågade om han inte kört fel.
-Vadå, har du aldrig åkt här förut? Frågade han utan att stanna. Jag blev irriterad på hans sätt att försöka låta mer erfaren än mig, precis som han gjorde nu, och precis som han alltid gjort.
-Klart jag har. Bara för att jag inte tycker att du ska ta den här vägen betyder inte det att jag inte har varit här förut, ljög jag provocerat och jag hörde att han skrattade. Han sa att jag hade rätt, och precis då var vi framme vid hans uppfart.

Jag tvingade mig att slita blicken från hans rygg när jag klev av, och våra händer snuddade vid varandra när vi skulle ta ur hans väska och jeansjacka ur cykelkorgen. Vi sa hejdå lite tafatt, och jag såg i ögonvrån hur han stod kvar på uppfarten och följde mig med blicken medan jag cyklade iväg. Det var först två kvarter senare jag insåg att det var därför vi en gång berättade allt för varandra och lovade varandra framtiden. För att jag älskade hans sätt att alltid ta med mig till nya vägar jag aldrig vandrat förut. Och medan jag ensam cyklade på mina söndercyklade och välkända vägar, mindes jag mer än någonsin tiden då vi faktiskt kände varandra.

bildkälla

Hans mamma var konstnär berättade han när vi satt bland täcken och kuddar i hans lägenhet klockan två på natten. Han sträckte ut handen och nuddade väggen intill oss, följde de svarta konturerna med pekfingret. Det var en stor målning som sträckte sig från listerna ända upp till taket, med en massa tecken och symboler som han förklarade stod för lycka och harmoni. Jag slet blicken från hans finger och slängde en snabb blick på väggen, sen gled min blick åter till honom. Jag iaktog honom medan han fortfarande kollade på sin vägg, och jag är helt säker på att varenda symbol rev upp miljoner minnen, för han såg ut att vara djupt försjunken i sina tankar. Jag vet inte om det var den äckliga ölen vi hade druckit tidigare, eller om jag i smyg kanske alltid hade känt såhär, men synen av hans pengfinger som försiktigt och ömt smekte över bilder från hans liv fick mig att önska att vi alltid skulle vara tillsammans och att han en dag skulle berätta allt. Vad vartenda litet penseldrag stod för.

Det var sista gången jag satt i hans varma säng, för i dagen efters klarsynthet viskade jag förlåt, men det går inte, förlåt och våra liv gick skiljda vägar. Han skaffade sig en ny ganska snart efter, och jag måste erkänna att det till en början inte rörde mig i ryggen. Men sen, när jag insåg att jag borde ha svarat att det visst går den där dagen, var det försent.

Igår läste jag hennes blogg och såg en bild från hans allt för bekanta lägenhet, och det kändes som att någon hade sparkat mig i magen. Alla väggar var nu vitmålade, och inte ett spår syntes av den vägg jag en gång iaktagit honom beundra så innerligt. Och jag vet att dagen jag förlorade honom och viskade förlåt, men det går inte, förlåt, förlorade jag också all rätt att säga något. Men det gör ont i mig att veta att jag aldrig kommer att få höra alla de där miljontals historierna, som den där natten i hans säng fick honom att se lyckligare ut än jag någonsin sett en pojke vars mamma var konstnär se ut.

bildkälla

Jag träffade en man på kajen förra veckan, han luktade alkohol och kisade i den starka solen. Men han log.
-Tycker du att du är ung? frågade han plötsligt. Jag tvekade lite, undrade om det var en kuggfråga, men svarade att ja, det tycker jag att jag är. Mitt liv har knappt börjat. Han skrattade, skakade på huvudet.
-Imorgon när du vaknar kommer du att vara femtio år, dagen efter det död.
Jag sa jaha och log som svar, visste inte vad mer jag kunde säga.
-Det är sant. Skaffa dig ett jobb där du blir riktigt jävla rik, läkare eller advokat, då blir du lycklig. Där finns lyckan, och då blir du inte som mig. Han hade nu vänt blicken ut mot älven, kanske hade han till och med slutit ögonen helt. Solen bländade mig, så jag vet inte riktigt.
-Det är inte försent, det vet du va? Det finns vuxenutbildningar och...
-Inte för sånna för mig, avbröt han mig, fortfarande leende. Hur gammal tror du att jag är? fortsatte han sen och vände sig mot mig med sina kisande ögon. Jag tror att han var blåögd.
Jag ryckte på axlarna och sa att jag inte hade någon aning. Då började han skratta.
-Lika bra det antar jag. Men bli jurist eller läkare, då blir du lycklig.
-Jag jobbar på det, svarade jag nickande och leende.
Han reste sig upp och gick mot sin cykel och mumlade nu ska jag hem och lyssna på metal, och jag följde honom med blicken när han cyklade iväg längs strandvägen. Jag satt kvar på kajen och var lättad över att han uppenbarligen hade någonstans att ta vägen, och tänkte att om han nu hade rätt. Att livet bara går ut på att bli riktigt jävla rik, så kanske det är lika bra att det tar slut redan i övermorgon.

bildkälla

Hon lyssnade på musik i brusiga hörlurar medan hon promenerade upp för kyrkbacken och tänkte på hur det såg ut som sommar. Solen stod lågt och höll på att gå ner bakom det stora hotellet, och ju längre upp för backen hon kom, desto mer såg hon av staden. När hon tagit sig hela vägen upp så kommer hon till dammen där hon matade fåglar som barn. Nu sov änderna längs vattenbrynet och kunde inte bry sig mindre om att hon var där. Det var ungefär där, när den första blicken nådde det stilla vattnet, som hon kände den första tåren rinna ner för sin kind. Hon satte sig på en bänk med inskriptionen ingen var här inristat och blickade ut över dammen.

Där satt hon med musik i sina brusiga hörlurar och med tårar som droppade ner i hennes knä medan hon iaktog vingliga studenter som cyklade förbi och en och en annan hundägare. När solens sista strålar inte nådde henne längre reste hon sig upp och promenerade sista biten hem. Kvar lämnade hon de sovande änderna, spår av saltvatten och tanken på att allt hon vill göra just där och då, var att dränka sig i dammen där hon matade fåglar som barn.

bildkälla okänd