November
I november var allt mörkt, det är så jag minns det. Trots att det bara var förra månaden är det som att det var en livstid sedan, jag kan bara minnas glimtar. Glimtar av tystnad, ensamhet och sammanbrott. Och jag minns mörkret. Än en gång var jag tillbaka i den fördömda bubblan, den där jag blir fången vid den här tiden varje år. Den där jag går omkring som i en dimma, hör vad folk säger men förstår inte ett ord. Jag lyssnar inte, hur mycket jag än försöker tvinga mig att höra så lyder inget sinne i min kropp. Det var helt enkelt mörkt, riktigt jävla mörkt.

December
Den här månaden har bestått av en massa tvivel, framförallt av att självförtroendet krossades av en lärare som ansåg att mitt skrivande aldrig skulle kunna publiceras någonstans då han med en röd penna markerat, nästan dödat, varje ord jag valt ut. Tvivel har även kommit av det nya året som nalkas, det som man måste tro ska bli det bästa någonsin för att passa in i vårt naiva samhälle. Känslan av att ett år har gått och att man vet att man hade kunnat göra så mycket bättre pumpas nog runt i allas blod, och leder till de eviga tankarna om om om man gjort annorlunda. För nog vet vi alla att vi egentligen är bättre och förtjänar mer än vad vi gör med våra liv, men man släpper bara fram den tanken som hastigast när man står på stan med i princip alla i sin lilla stad. Och med ordet om pulserande i huvudet ser man på fyrverkerierna lyser upp våran himmel, medan klockan slår över till ännu ett nytt år.

bildkälla

September
Löven började färgas gula och jag tog många långa promenader till delar av min stad jag aldrig varit i förut. Samtidigt som jag gick där och sparkade på de färgsprakande löven så mina vita tygskor färgades bruna tittade jag upp mot de översta lägenheterna i de höga husen. Jag fantiserade om vilka speciella och poetiska människor som bodde där uppe, de som alltid såg ut över stan men aldrig blev sedda. Kanske tänkte jag att jag en dag skulle sitta där i mitt fönster och rita av regnet, fåglar som flyger och det gamla paret nere i parken, eller kanske blev jag bara tröstad av tanken på ett liv efter gymnasiet. Troligtvis finns inte den vackra världen jag såg genom de stora fönsterna med second-hand gardiner, samma svek och bråk om vem som skulle köpt tvättmedel pågick nog där också. Men jag mådde bäst av att försöka tro på livet jag målade upp, så med blicken höjd mot skyarna fortsatte jag drömma, de där trettio höstdagarna i september.

Oktober
Minns ni vännen jag pratade om i maj? Han som var mycket mer än en vän, för mig i alla fall. Under sommaren skickade vi korta meddelanden om hur vi hade det, vilka människor vi träffat och om nudlar är godast sönderkokade eller hårda. Nu när vardagen återigen infekterat våra liv fortsatte vi prata, vi pratade mycket. Ofta på kvällarna i våra vänners stökiga ettor som alltid luktade svagt av cigarettrök. En natt sov vi intill varandra under samma täcke, vi bara sov, och jag vet inte hur det var för honom, men jag sov djupare än någonsin den natten. Än en gång hade jag fallit för den blonda jazz-pojken som aldrig log så mycket som när han fick improvisera med en gitarr i handen. Och vet du? Den här gången tror jag även att han föll för mig, i alla fall de där många kvällarna då vi låg vakna och lyssnade på musik tills det var morgon. Men jag tror inte att det var tänkt att bli mer än så, för med ett leende lät vi båda det rinna ut i sanden någon gång sent under hösten, jag minns inte riktigt när. Och trots att vi fortfarande är väldigt bra vänner så finns det kvällar då jag saknar de där ärliga och viskande nätterna, då allt fortfarande var spännande.

bildkälla

Maj
I maj började solen lysa mer och mer och jag tror min bubbla spräcktes i takt med värmen som drog in över landet. Jag ville inte vara hemma men inte heller någon annanstans, jag ville nog egentligen inte riktigt leva.

Mitt trasiga hjärta helades av en vän långt in på nätterna, och på något sätt lyckades han få mig att se framåt. Problemet var bara att att när jag såg framåt såg jag nu honom, och han var redan någon annans framtid. Innan jag fick reda på att han redan hade någon att hålla om på nätterna började jag med det värsta man kan göra. Jag började hoppas. Det var en sommarkväll i stan, det var festivalstämning och doftade av nyutslagna björkblad. Vi satt nere vid kajen och såg på båtar som åkte förbi, vi satt bredvid varandra och han doftade så som bara han kan göra. Jag njöt av varje sekund, av våren, av honom, av våra vänner som rökte i bakgrunden. Plötsligt från ingenstans stod hon bara där, hon var blond och hade ett hårspänne i form av en fjäril och det blänkte i kvällsolen. Han lade armarna om henne och tittade på mig med en blick jag inte kunde avgöra vad den betydde. Jag gick utan att säga något till någon och på vägen hem sjöng jag allt jag kunde och cyklade upp för backen jag alltid annars leder cykeln upp för. De gjorde slut två veckor senare, men jag orkade inte bry mig. Jag var trasig, igen.

Juni
Sommarlovet gav mig nytt hopp, för på sommaren är man fri. Jag och min indievän tog i hand på att den här sommaren skulle bli den bästa någonsin. Under de sena sommarnätterna på stentrappan framför konsum träffade jag många människor från mitt förfluta, bekanta, ovänner, vänner och de som var mer än vänner. Jag ville flytta mer än någonsin förut, till en ny stad utan fördomar blåsande i kvällsvinden.

I slutet av månaden åkte jag till nya städer och bodde i tält, åt osköljda jordgubbar och fick höra spännande livshistorier. Just de här veckorna var bland de bästa i mitt liv, för sommaren hade hållt sitt löfte. Jag var fri.

Juli
Jag kom hem och låg i halsfluss medan solen färgade min blonda systers hud ljusbrun. När jag blev frisk planerade jag snabbt nya äventyr, fler festivalpojkar att träffa och fler slitna armband kring min vänstra handled. Dagen innan jag äntligen skulle iväg avslöjade min älskade morfar motvilligt att han hade cancer, och aldrig förut har sommaren känts så kall.

Augusti
Skrev en sammanfattning av min sommar och började skolan igen. Alla var precis som de varit innan sommarlovet, bara blondare, mer korthåriga, mer solbrända och gladare. Första dagen minns jag att jag tänkte att det kändes som att ha kommit hem igen, återvänt till sin familj med tusentals nya berättelser att berätta. Så fort vardagen återgick till sina strikta rutiner, stressande måsten och den eviga skoltröttheten så försökte jag komma ihåg känslan jag kände första dagen. För det var en ganska fin känsla, en känsla av att ha en plats, en familj.

bildkälla

(En årsresumé mest för mig själv, för att få till någon slags helhet. Kanske förstå något jag inte förstått tidigare, nu när de sista pusselbitarna börjar falla på plats.)

Januari
På nyår stod jag på stan med i princip alla i min lilla stad, men inte med den jag ville stå med. En förälskelse, kanske till och med en kärlek exploderade inom mig i samma takt som fyrverrkerierna lyste upp himlen med sina färger. På natten satt vi och skrev med varandra, vi startade det nya året tillsammans, och han sa orden vi aldrig vågat uttala förut. Men jag blev rädd, och efter ett år av ältande vet jag att jag gjorde ett enormt misstag när jag sa att jag inte besvarade känslorna. Resten av månaden stirrade vi ner i golvet när vi vandrade i samma korridorer, eller egentligen vet jag inte var du tittade, jag fäste blicken i golvet i alla fall.

I januari startade jag min första tankeblogg som var lösenordsskyddad och bara för mig. En kväll tog jag mod till mig och slutade tillfälligt skydda min blogg och kommenterade en av mina skrivarförebilders blogg. När jag fick ett standardsvar som hon skickade till alla grät jag, det kändes som att jag satsat allt jag ägde och förlorat lika mycket. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag kände så, jag fortsatte i alla fall att skriva.

Februari
Februari var en månad av sommardrömmar och känslan av att springa genom en mörk värld men aldrig komma fram. Det kan ha att göra med att jag inte visste vart jag skulle, men hopplösheten var total. Jag skrev säkert mer än tio texter för att försöka få fram känslan av att leva i en bubbla, men ingen lyckades beskriva precis. (det var mycket bearbetning av de texterna som resulerade i den här och den här förresten)

Jag var hemma hos min förälskelse som stod i sig fram till februari och tänkte att det fanns nytt hopp för oss, men plötsligt gjorde hans händer på mitt lår allt så fruktansvärt oromantiskt och alla drömmar om den sanna kärleken dränktes i avsky. Jag ritade likgiltigt hans hand om och om igen i matteboken dagen efter, har kvar matteboken och kan fortfarande känna lukten av ångesten jag kände den där måndagen i februari. (blev grunden till den här)

Mars
I mars höll hopplösheten i sig och jag skrev mer än någonsin tidigare. Mest om honom, att jag kanske överreagerat. Att jag nog visst gillar honom, för jag blev varm av att prata med honom och rodnade när han sa mitt namn. Jag var lite överallt den här månaden, träffade olika människor, gjorde nya misstag, gjorde gamla misstag. Jag hade en kär vän som jag höll ihop med mest hela tiden, vi satt tillsammans i hennes källare och hatade allt. Vi kände oss indie och unika när hon rökte i sin skinnjacka och jag hade hemmagjorda plektrumörhängen och spelade av strängar på min gitarr. Egentligen tror jag att båda överdrev, men det kändes bra att sitta där tillsammans. Hata världen tillsammans.

April
April gör för ont.

Det känns som att jag har tappat mig själv, att den jag var ligger glömd under bittra och cyniska tankar någonstans inom mig. Förut var jag den som drömde om en framtid på en balkong i frankrike helt översvämmad av röda pelargoner i slitna krukor. Den som visste att när jag ska göra svart te ska det dra i fem minuter, men ska jag göra grönt te så behövs det bara fyra. Den som satt uppe halva natten för att få en text rätt, inte rätt stavning och grammatik utan rätt som i rätt känsla. Att varje ord skulle utstråla och explodera av känslan jag lade in i det, att det skulle skjuta som en missil in i ditt hjärtan så att jag slapp känna allt det själv. Jag var säker på vem jag var, och oavsett vad jag heter så när jag hörde mitt namn visste jag att det var laddat av säkerhet, trygghet och till och med glädje.

Vet du? Jag reagerar inte på mitt namn längre. För mig är det bara konsonanter fulla av osäkerhet och besvikelse och vokaler som skriker åt mig hur feg jag är. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte känna doften av pelargonerna som brukade fylla mig med lugn, och allt te jag gör blir för starkt. Jag orkar inte ta tiden, jag bryr mig inte, oftast dricker jag inte ens teet. Det får stå där och kallna tills jag med avsmak häller ut det.

Det värsta av allt är att jag inte ens försöker att skriva. I mitt svarta lilla skrivblock där jag brukade skriva ner idéer har inget lagts till på veckor, förutom ett ord som jag skrev dit inatt utan att veta om jag bara drömde eller verkligen gjorde det. Bortglömd hade jag skrivit med små bokstäver där bläcket blivit lite utsuddat. Men nu har jag kommit ihåg igen, det är det jag vill förmedla i min första text efter min tystnad. Jag har kommit ihåg flickan som drömde om varma nätter i ett annat land och passionen för att skriva. Framför allt har jag vågat sätta mig ner och skriva, så nu ska jag ännu en gång försöka skjuta missiler in i ditt hjärta. För jag är inte glömd längre.

bildkälla
(och jag måste tacka er oändligt mycket era underbara kommentarer där varenda en åker rakt in i hjärtat och för att ni ens stannar kvar och läser. tack tack tack!)

Förlåt för tystnaden, men självförtroendet har fått sig en törn av min svenskalärare som totalratade en av mina texter, och förvandlade de omsorgsfullt utvalda orden till gift. Så mitt skrivande har drunkat bland tankar på predikat, satsdelar och konjunktioner. Jag återkommer när orden inte ser så fula ut, när självförtroendet läkt.

bildkälla

Det finns en pojke,
en pojke vars ansikte jag kan varenda centimeter av.
Men det finns också en flicka, en vän,
som sedan allt för länge kan varenda millimeter av pojkens ansikte.
Så trots att jag knappt kan hindra min hand från att röra vid honom,
nudda hans perfekta ansikte lätt med fingertopparna,
så tvingar jag mig att trycka armen hårt mot kroppen.
För jag är vän med flickan som såg honom först,
som ler av ren och skär lycka när han pratar med henne,
och jag kan inte vara den som tar lyckan ifrån henne.
Men jag kan inte hjälpa,
att det skjuter elektriska stötar genom hela min kropp,
varenda gång hans ben snuddar vid mitt.
För jag kan inte hjälpa,
att det finns en pojke.

bildkälla