När gick människor och blev lyckliga? Jag minns tiden när vi satt i rännstenen med lite väl mycket kajal och vi en efter en tog bussen till barn-och ungdomspsykiatrin. När en vän med stort, svart och lockigt hår en dag visade ett vitt ärr på handleden innan hon drog ner tröjärmen över. Hur våra ovana kroppar reagerade med tårar och sammanbrott mellan spyorna efter en trefemma på ett köksgolv i en sommarstuga. Alla med sina egna problem, egna helveten, som höll oss samman där vi helt harmlöst satt på marken.

Där och då var det accepterat att må dåligt, vi fick sitta och spotta samhället i ansiktet hur tydligt vi ville. Vi fick ropa på hjälp tills våra röster brast, och någon var tvungen att rädda oss. Jag vet inte riktigt när det ändrades, kanske allt eftersom. För sen började folk stänga inne saker. Låtsas må lite bättre, låtsas ha slagit demonerna, låtsas tro på framtiden. Klä sig som dem vi exkluderat i vår lilla trygga ring, dem som var som alla andra. Nog låtsades folk bara, det märktes på festerna när berusningen sköljde bort alla hämningar. Alla problem som fanns förut fanns även nu, de hade bara förflyttats från huden till att vila bakom revbenen. Vi var fortfarande miserabla och unga, och den insikten kändes trots allt ganska bra.

Så när gick alla utom jag och blev lyckliga? När övervann dem det som fortfarande får mig att frukta mitt vakna tillstånd? Jo, för sen kom vändpunkten. Bang. Kärleken. Den slog alla med storm, lyfte dessa ärrade kroppar upp från marken och ställde dem ömt på fötterna igen. Det var nog det som behövdes hela tiden, någon slags bekräftelse och beskydd mot allt det onda. Några människor har sträckt fram sina händer mot mig också, lovat mig trygghet och värme, men jag har inte tagit deras hand. Inte velat, kanske inte vågat. Så kvar sitter jag på marken och ser fragment av mitt liv gå iväg, bort från rännstenen. Bort från mig.

bildkälla

Jag har ont i mina fotsulor, hälarna ömmar och skavsåren svider. Idag knöt jag på mig mina lite för stora svarta converse och gick ut. Det var varmt, som de där härliga höstdagarna jag trodde var förbi. Det gör mig lite manisk, måste utnyttja solen och den bara marken medan jag kan. Snart kommer kylan, med mörkret som sprider sig i min kropp. Månaderna då man blir förblindad av vattenångan som väller ut i varje utandning, och månaderna då tiden står still medan varenda bloddroppe sakta blir till en iskristall. Men inte än, nej inte idag. Idag var det sol, värme och snälla vindar. Så jag gick i dåliga sulor långt. Väldigt långt. Tills fötterna ömmade och jag fick styra stegen hemmåt. Det skulle vara fel att säga att det kändes bra när jag stängde ytterdörren efter mig, men det kändes som ett värdigt avslut. Vintern skrämmer mig, troligtvis mer än något annat. Men likväl kommer den varje år och försöker dräpa mig, frysa mitt liv till is. Det här är första året jag inser att jag faktiskt inte kan göra något åt saken, hur mycket jag än kämpar kommer jag förlora. Så jag låste ytterdörren och knöt omsorgsfullt av mig mina skor innan jag gick och la mig i min varma säng. Vintern, här är jag, och i år gör jag inte motstånd. Jag ligger här och väntar på dig, för jag är redo att gå i ide, vila mina fötter, frysas ner ett tag. Du vet vart jag finns, här kommer jag ligga fram till april. Jag är inte rädd längre.

bildkälla

Det finns mediciner mot allt. Gå ner i vikt, vidga luftrör, påverka hjärtrytmen, dämpa ångest. Det är bara cancer kvar, sen är mänskligheten oövervinnerlig. Så lyder slagorden från leende munnar på gator och torg. Men så är det inte, inte ens nära. Vi har inget som botar det som gör oss till oss. Sinnet, ni vet. En människa kan leva utan armar och ben, det är lätt att glömma att det inte är det som karaktiserar oss. Det är bara ett redskap att få uttrycka vad våra hormoner och nervtrådar i hjärnan signalerar. Och det, som får oss att känna som vi gör, har vi inget bot för. Det sjuka som bor i vårat huvuden kan vi inte nå. Vi kan dämpa tankar genom att göra oss likgiltiga. Ungefär som alvedon inte botar ett brutet nyckelben, det bara bedövar. Läker inget. Vi har ingenting som kan laga trasiga tankar, sådant som får oss att vilja svälta oss, bränna saker, hata livet, vilja dö. Sjuka tankar låter vi bara frodas i lugn och ro, det är allt vi kan göra.

Allt det här gör oss sakta till ett samhälle av monster, fast folk inte tror det. Vi ser ju ut som vanliga människar. En skrattgrop i vänster kind och isblå ögon, så mänskligt det kan bli. Ingen knöl i bröstet eller blåmärken mot vit hud. Bara friska människor. Men tankarna växer där inne, bakom skallbenet, tro mig. Och jag längtar mig galen till dagen vi hittar ett bot mot cancer, hiv och ms och vi äntligen kan rädda alla oskyldiga liv. Men i min tystnad längtar jag ännu mer till dagen vi hittar ett bot mot tankarna som gör mig rädd varje eviga dag, som tar över mig och får mig att hata allt runt omkring mig, svälta mig själv, straffa mig själv, hata mig själv. För jag vill inte bli likgiltig, jag vill bara inte höra varje dag att jag är frisk och oöverrvinnerlig, samtidigt som jag göder ett monster med tankar om att jag reda förlorat.

bildkälla

Ni vet de där vita strimmorna flygplan lämnar efter sig på himlen? Jag gilar att kolla på dem, blunda med ena ögat och följa dem med fingret, drömma mig bort i samma riktning. Samtidigt som jag nog aldrig känner mig mindre, mer obetydlig, än då. Mer än sjuttio tusen flygplan lyfter från en destination och landar på en annan varje dag. Sjuttio tusen flyg med blaskigt kaffe, mjölk i små pyramider och ungefär femtio själar på resande fot. Det är så enkelt. Man stiger på, sätter sig till rätta, förundras över flygvärdinnornas stela leenden och låter piloten föra en i säkerhet. Man lägger sitt liv i dess händer, utan att man riktigt inser det. Jag tror inte att flygrädsla kommer från själva rädslan av att dö, utan för hopplösheten som slår till innan. Hopplösheten man känner när man inser att om planet höll på att störta, förlorade man allt hopp om att överleva millisekunden motorn startade. Ens instinkter som brukar rädda en, slåss för ditt liv, fungerar inte i rasande fart mot marken. Alla är lika hopplösa, du var trots allt inte bättre.

Sjuttio tusen vita strimmor över himlen som någon obetydlig människa sakta ser lösas upp. Alla som för med sig människor bort, eller hem. Varje dag lyfter dessa flyg, och har gjort varje dag i hela mitt liv. Alltså har jag missat fyrahundratrettiofyramiljoner flyg. Så jag lever mitt liv i vänthallen, hör en inspelad röst som varje år uppdaterar mig om ännu en försening. Och medan jag ser plan med mina vänner ombord lyfta mot en ljusare destination, står jag kvar och ser de sista spåren av deras existens lösas upp i form av vita strimmor över himlen, precis som fyrahundratrettiofyramiljoner gånger förut.

bildkälla

Sextioen mil bort sitter jag i en stad med lummiga lövträd istället för granar med vassa barr. Med hus som har klätterväxter utanpå sina stenhus och som har röda rosor i sina rabatter som börjat vissna i den nyanlända höstkylan. Jag satte mig på en tom buss hit för några dagar sen, lämnade fram min sedan länge bokade biljett. Precis innan jag steg på hade jag fått ett meddelande av en pojke som kanske skulle kunna bli mer än en vän, som ville prata ut. Men jag gör inte sånt, jag tänker inte ens igenom sånna här saker. Jag stänger rutan sekunden den dyker upp och suddar ut minnet om att det någonsin hänt. Bra, löst. Men nu, instängd i en buss i nio timmar med bara mig själv gick det inte att glömma. Något måste jag komma fram till tänkte jag när jag satte mig på bussen som tog mig bort från mitt hem. Jag såg människor stiga på och gå av igen, såg dem krama om sina efterlänktade vänner eller ta avsked av sin familj. Såg landskap passera i hundratio kilometer i timmen och räknade gamla förfallna lador långt borta vid åkerkanten. Hörde musik i mina brusiga hörlurar med en blond flicka sovandes på sätet intill. Halvvägs började solen gå ner, skapade ett varmt ljus som bländade mig där jag satt lutad mot mina knän. Himmelen började brinna, nyanser av rosa, lila och rött. Det var så vackert att det gjorde ont i mitt bröst, önskade att jag kunde dela det där ögonblicket med alla i hela världen. En skylt sa att det var sjutton kilometer kvar, jag höjde volymen på musiken. Hade inte fått några magnifika insikter, var inte nära mitt livs lösning. När jag tog min slitna väska över axeln och gick av var det mörkt ute och det var bara tre personer kvar på bussen. En vän väntade på mig och vi vandrade tillsammans under skenet av gatlycktorna.

Sextioen mil från mitt hem flydde jag till en ny stad och varenda mil skrek åt mig att jag är less på att fly ensam, och något säger mig att det var svaret jag letade efter.

bildkälla

Vattenpölarna kokar. Världen är mörk. Jag sitter inne, torr och trygg. Det var en vanlig lektion. Vi var tre personer som skulle göra en egen tolkning av en saga vi alla läste som barn. En saga om vänskap, om att våga drömma och om att finna sig själv. Allt det där goda som sades finnas bara för att vi skulle våga sova ensamma om nätterna. Jag satt lutad mot en vägg, log, vi skrattade åt våra idéer. Jag var lugn, glad och hade kontroll. En av mina vänner är den eviga romantikern, trots att hon varit kär och fått kärleken brutalt sönderskuren fler gånger än jag gråtit senaste året. Men hon håller fast vid sin tro på att kärlek är något värt att kämpa för, och att det finns där ute för henne. Jag brukar le och skaka på huvudet, tänka att jag får ha överseende med hennes naivitet. Hon växer nog också upp en kall och hopplös dag. Jag sitter där och andas i stadig takt, har kontroll, när hon säger att "vi borde ha med en kärleksscen" ut ur tomma luften. Och hon ler sådär oskyldigt, ärligt och äckligt. Jag känner hur mitt leende har försvunnit och jag utrbrister hetsigt och okontrollerat att "nej. jag spyr av kärlek". Det löste ut en snabb panikattack, fick mig att spotta ord som inte var mina. När jag några ögonblick senare åter fått kontroll på situationen log jag igen där jag satt lutandes mot en vägg, och de där sekunderna passerade obemärkta förbi och in i glömskan.

Nu sitter jag inne i mitt rum, och där ute regnar det så att vattenpölarna kokar. Varför har jag så svårt att erkänna för någon, för er, för mig själv, att jag är så förbannat rädd för att inte hitta kärleken? Att jag saknar kärleken. Att jag letar efter kärleken. Att jag tvivlar på kärleken, eller att jag trots allt ändå tror på kärleken? Jag vet nog varför. För att det är svårt att vara sårbar, att erkänna att man saknar något i sitt liv. För jag tror inte att jag spyr av kärleken, jag tror jag spyr i dess frånvaro. Men det är lättare att gå ut och lägga sig i en kokande vattenpöl och sköljas bort av regnet än att erkänna för sig själv att man faktiskt är sårbar bakom illusionen av oskadlighet. Så jag andas i takt till regnet. Jag har kontroll.

bildkälla

Jag satt i en trappa. Hörde musiken, hörde berusade röster, hörde burkar falla och tändare tändas. Jag tänkte att här vill jag stanna, i den här otydliga världen jag ser genom suddiga ögon. När jag kom hem i det som hade varit soluppgången om det inte hade varit för alla moln var jag kvar i den där dimman. Så jag skrev. När jag vaknade i morse mindes jag att jag hade skrivit något, men inte vad. Det som mötte mig var dessa konstigt formulerade ord.

Jag fryser, och ingen tycker något om livet. Varför? För livet är inte så speciellt. Men jag är nöjd. Nöjd med att få folk att falla, inte nöjd med att vara ung, men nöjd. Men inte så nöjd att jag känner mig speciell. Känner mig som vem som helst. Vem som helst.

Det är ord jag skrivit, men som jag inte ens visste att jag kände. Det kanske borde skrämma mig, men det känns lite som att jag skickat ett meddelande till mig själv från mina i vanliga fall dolda och bortträngda tankar, men som började flöda med alkoholen i mitt blodomlopp. Så nu vet jag vad jag tänkte när jag satt där i trappan, och var som vem som helst.

bildkälla

Jag blundar, för jag vill inte se. Jag har fått nog av allt som finns omkring mig, jag kan inte se det vackra längre. Det skrämmer mig. Mycket. När jag inte litar på ord, ser barnarbete bakom all materia, känner död i luften och panik i förbigåendes ögon. Då blir jag rädd, och stänger ögonen. Så enkelt, så smärtfritt. När något går fel, gör jag världen svart. Det jag inte ser finns inte, det jag inte ser, det ser inte mig.

Mina betyg har legat noggrant ihopvikta i min väska i några dagar nu. Resultatet av ett helvetesår, bedömt i bokstäver. Som jag kämpade, men det resulterade ändå i sämre betyg än vanligt. Jag är van vid att vara i himlen, upplyst av perfektion, men nu har jag sjunkit ner på jorden. Jag vill inte se fallet som gjorde mig mänsklig, så pappret har legat där. Men idag öppnade jag snabbt ögonen och tog fram det. Det är bra betyg, bra bokstäver, men efter en snabb blick insåg jag att jag inte kommer att kunna ta mig in på det universitet jag kämpat för i fyra år. Det var bra, men inte bra nog. Så jag stängde ögonen innan jag hann börja tänka på hur mina föräldrar ska reagera, vad jag ska göra med mitt liv nu, hur jag ska hantera en krossad dröm, hantera mitt livs nederlag. Så nu är det svart och enkelt, men smärtfritt kommer det aldrig bli igen. Bara svart.

bildkälla

Oj vad jag önskar att jag gick omkring och var äcklad. Att jag spydde på skoltoaletten när jag blev less, sen hoppade på första buss hem för att magen bara fortsatte och fortsatte vända sig ut och in. Eller att jag gett upp hoppet så mycket att jag slutat bry mig. Klä mig i min pappas gamla tröja, osminkad och med stramt uppsatt hår. Gå omkring utan att ens lägga märke till några blickar, inte låta ett ord nå min hud. Mentalt smälta in i betongväggen. Eller att jag kanske helt enkelt kände fuck it, jag tar mig inte upp ur sängen. Nerverna är bedövade, andningen går på automatik och känslorna spränger. Jag ligger kvar här, pendlar mellan medvetnade och sömn, och ingen kan inte göra något åt saken.

Men så är det inte. Jag är inte äcklad, jag spyr inte. Jag är bara ledsen, ledsen in i varenda cell, men likväl bara ledsen. Inga fysiska tecken, ingen äcklig frukost uppkastad mot vitt porslin, bara en skymt av nedstämda ögon. Och nog bryr jag mig om vad andra tycker, troligtvis mer än någonsin. Mer elfenbensfärgad foundation täcker min hud, mer magsyra i halsen av ständig oro, och mer föraktfullt speglande i den där helkroppsspegeln jag nyligt satt upp. När jag vaknar känner jag fuck it, men musklerna lever trots att jag inte gör det. Min hjärna signalerar att jag ska resa mig upp, och kroppen lyder. Så jag går till skolan och är sådär mediokert ledsen, medan magsyran bränner i halsen, och allt jag vill göra är att spy på alla som inte ser att jag sugs in i betongväggen lite mer för varje dag. Men jag kan inte spy, jag kan bara vara ledsen. Och det räcker inte för världen, det har det nog aldrig gjort.

bildkälla

Vad hände? Vart är du? Jag har ju sprungit varje dag för att bli fin. Fin för dig. Jag skulle ju träffa dig, det var så vi sa. Så jag har varit på dimmiga fester, brända middagar, övervälmigande festivaler och på varma klipphällar. Vi skulle ju mötas där nånstans, minns du inte? Du skulle ju rädda mig.
Fan, du skulle ju rädda mig.

Inte en ensam sommar till, snälla inte en ensam sommar till, tänkte jag på skolavslutningen. Nu ska jag träffa dig, det är min tur. Hör du det? Min tur. Tre månader är en lång tid. Om tre månader har jag hittat min anledning att leva, klart jag har. För jag har letat efter en den i sjutton år, men jag börjar få svårt att andas. Så jag behöver anledningen nu. Jag behöver dig, okej? Hör du mig? Jag behöver dig, behöver vilja leva, behöver kunna andas. Jag har ju sprungit, jag har faktiskt sprungit för dig.
Så vad hände? Var är du? Det har ju gått tre månader. Nu skulle du ju vara här, vem du än är. Det var väl så vi sa?
Det var ju min tur att vilja leva. Min tur.
bildkälla

Den här sommaren har förändrat mycket. Man kan ana en ny bitter doft som fäster i kläderna, en jag aldrig känt förut. En förändring som dragit mig närmre jorden, erfarenheter som jag gärna hade velat leva utan, men som alla måste ta sig igenom. Förut var jag ung och naiv, nu är jag bara ung. En ung vuxen, eller ett gammalt barn. Jag börjar sakta förstå att det inte går att hoppa i takt till musiken genom livet, det går inte att skölja ner sin stolthet med alkohol och ändå ha den kvar, och det går defenitivt inte att få problem att försvinna genom att vända bort ansiktet. Problemen tvekar inte för en sekund att sticka dig i ryggen, och medans du ligger där och förblöder ditt en gång så rena blod, hör du musiken dina vänner blint dansar till. Där, längs gatustenarna, rinner din naivitet iväg för alltid.

Så vad pratar jag om egentligen? Fula ord. Så fula att jag inte vill säga dem i den här världen av ord jag skapat. Ord som otrohet, vänners missfall, mördade hjärtan, lögner, lögner, lögner, droger, alkohol i skadliga mängder, sammanbrott, och det fulaste ordet av alla. Ensamhet. Ordet jag fortsätter älta för er hela tiden. För ensammare än den här sommaren har jag aldrig varit, aldrig någonsin i mitt sjuttonåriga liv. Och den känslan slår till ibland, och då slår den hårt. Slår mig näst intill medvetslös, oavsett om jag är bland tomma blickar eller ensam på hallgolvet. För det är ju faktiskt allt som återstår när man tagit bort det enda mentala skyddet vi har här i världen, naiviteten. En ensam ung vuxen, eller, ett gammalt ensamt barn på ett hallgolv vars tröja doftar av det där fräna och bittra. Dem kallar det för förändring.

Det kändes som att jag hade ätit nitroglycerin. Hela jag var på helspänn, jag var en tickande bomb. Kände att jag skulle expolodera om jag stannade hemma, så jag drog på mig skorna man inte behöver knyta och gick ut. Varje dag utspelar sig det här dramat, och varje dag blir allt bra sekunden jag kommer ut. Nitroglycerinet följer med vattendropparna i mina utandningar, tills jag inte längre är en bomb. Tills jag bara är jag. Jag promenerar längs gator med hus och lyssnar på mina steg mot asfalten, medan jag tittar in i folks fönster. Deras hem, deras liv. Man ser silhuetter bakom gardiner, kryddor på kryddhyllor och kylskåpsmagneter. Inget uppseendeväckande, bara en inblick i deras vardag. Deras realitet.

Jag hörde mina steg som vanligt, fick ständigt dra undan mitt hår som blåste i ansiktet. Gick förbi hus nummer sjuttiotre och tittade ofokuserat in. Mina fötter bromsade innan min hjärna hade hunnit uppfatta vad jag sett. Plötsligt stod jag och stirrade in genom ett köksfönster, och över kylskåpet hade familj sjuttiotre spikat upp fem stora träbokstäver. Lycka. Jag fortsatte att gå, förstod inte riktigt. Stod det där ordet där för att dem var så lyckliga, var det ett ord som betydde allt för dem, som kanske karakteriserade dem? Men varför skulle någon som redan var genuint lycklig behöva få synen av ordet till en del av sin vardag, nej, i mitt huvud kändes det inte troligt. Så det var kanske ett sätt att påminna sig om vad det är de kämpar för, att en dag bli lyckliga. Var det en motivation? Vad det än var så var det mer än en kryddburk, det var resultatet av någon som inte lever i vår realitet.

Vinden hade lugnat sig, men hade lämnat mitt hår tovigt. Gjorde en slarvig fläta för att få undan det. Var på ett nytt kvarter, här fanns bara villor med stora tomter. Då såg jag ett hus genom några glesa grenar på ett träd, ett hus som stack ut. Någon har byggt ett torn på taket, som på ett slott. Ett litet trätorn med spetsigt tak, där jag kan tänka mig att någon sitter i timmar och kollar ut över hustaken. Kanske sitter någon där nu, förbannar livet på marken. För andra gången den här dagen stannade jag mitt på gatan och bara tittade. Tänkte på alla gånger jag gått där, men aldrig sett det där huset. Jag har varit besatt av att avundas alla normala människor, som är helt nöjda med att leva i den här världen. Jag har räknat kylskåpsmagneter och världens-bästa-pappa muggar. Men vi är visst många, som inte är redo att låsa oss till den här verkligheten. Inte än i alla fall.

Mina steg bar hemmåt, det hade börjat skymma och gatlycktorna tändes sakta. När jag kom fram till mitt hus, min villa, mitt hem, mitt nitroglycerin och mitt liv stannade jag utanför ett tag. Kollade in genom fönstrena och försökte se vad främlingar såg. Insåg att allt jag såg var en tekanna och lite kryddburkar. Det fanns inget uppseendeväckande över huvudtaget. Kanske har jag omedvetet börjat drunka i deras realitet, lämnat skyarna för kaffefilter och gardiner. Jag har inte ordet lycka hängande på väggen, och jag har inte heller ett torn att gömma mig i. Allt jag har är husnummer tio, tovigt hår och en stor laddning nitroglycerin som får mig att bli en bomb, när allt jag vill är att bara var jag och vara var som helst, utom här.

bildkälla

Är det okej att för några sekunder medan tiden står still, känna ett hat mot alla som är lyckliga, även om de råkar vara ens bästa vänner? En fråga jag slåss med allt för ofta. En fråga som smugit sig in i mina tankar, men som jag försökt tränga undan innan den hunnit fastna för gott. Men den har hunnit plantera ett litet frö som börjat gro, ligger där och väntar på rätt tillfälle att slå ut i full blom. Den vill klänga sig fast som en klätterväxt på alla mina tankar, på mina val och på mitt förstånd. Ingenting dyker upp från ingenstans, så även om jag kämpar för att förgöra tanken, så vet jag att jag någonstans längs vägen planterade det första fröt. Det är inte okej, jag vet att det inte är okej.

Hand i hand går de på stan, kysser varandra på bilder, kärleksförklaringar i vackra ord. Jag finns inte längre för dem, de ser bara varandra. Leenden överallt, hela tiden. Leenden som utstrålar lycka. Sån lycka att de inte kan hålla musklerna i ansiktet i styr. Tänk på hur många som tvingar sina mungipor uppåt varje dag i flera decennier, att de klarar av att låtsas vara glada medan de förtinar på insidan. Tänk dig då den här lyckan, hur stark den är, då de verkligen inte kan förmå sig att sluta le. Det är det jag ser i deras leenden, den sanna lyckan, medan jag tvingar mig själv att le tillbaka och samtidigt förintas på insidan.

Är jag bitter? Jag är sjutton år, och mår illa av tanken på att alla hittat någon utom jag. Tänker att jag kommer att dö ensam, och ingen kommer att kunna sluta le ens på min begravning. Ser ni hur fröt har börjat växa, ta över mina sinnen? För jag vet, det lilla förstånd jag har kvar vet, att det inte är okej. Jag försökte ställa om frågan. Ändrade den till, är det okej att för några sekunder medan tiden står still, vara så rädd för att dö ensam att man inte ens klarar av att se dem som övergivit en för någon annan utan att vilja gråta, även om det råkar vara ens bästa vänner? Men jag ändrade tillbaka den. För vet ni vad? Det är inte okej, men det är inte jag heller.

bildkälla

En flicka med rosa tröja och blont hår hoppar på ett ben några meter framför mig. Jag sitter på en stenmur i väntan på bussen, följer den unga flickans rörelser och hör hennes ljusa röst ropa på sin mor som står en bit bort. Det är en sån där tryckande varm sommarkväll, och det är bara vi som väntar på bussens första station. Jag har några varma ölburkar i min väska och har på mig slitna jeansshorts som gör att mina ben ser bruna ut. Bussen kommer, den är tom. Jag kliver på och ler snabbt mot busschauffören. Han ler inte tillbaka. Jag sätter mig vid en fönsterplats och lägger väskan på sätet intill mig av bara farten. Undrar för mig själv när jag blev en sån. Flickan och hennes mamma går också på bussen, och flickan hinner ångra sig tre gånger innan hon valt säte. De slutar med att de sitter på samma säten som jag men på andra sidan gången. När bussen är precis tjugoen minuter över sju startar bussen sin motor, och den blonda flickan trycker sig mot fönstret.
- Nu ska vi se världen, säger hennes mor glatt. Exakt så säger hon. exakt. För flickan är en resa genom södra delen av stan, som blott tar tjugo minuter, ett äventyr i klass med att resa jorden runt. Det var för sorgligt att inse att jag redan sett världen, eller, i alla fall det som kommit att bli min värld. En värld av varma ölburkar och bara bekanta gator. Så vad mina ben ser bruna ut, är allt jag tänker medan flickan med det blonda håret sitter en meter ifrån mig och ser världen genom egna ögon för första gången i sitt liv. Sen går dem av, och jag sitter ensam kvar.

bildkälla

Med ljudet av e4an genom den öppna balkongdörren och med strimmor av de passerande bilarnas framljus hastigt svepande över väggarna, stod vi mitt på vardagsrumsgolvet och höll om varandra. Jag fick stå på tå och vilade min kind mot hans nyckelben, och han lutade sig mot mitt hår.
- jag har saknat dig, viskar han och trycker mig närmre. Jag svarar inte direkt utan tar ett djupt andetag, känner doften av honom. Så som man alltid doftar efter man träffat honom, så som jag kommer att dofta imorgon. 
- jag har saknat dig med, viskar jag tillbaka efter ett tag. Då börjar han skratta tyst och skaka på huvudet, men håller ändå kvar mig lika ömt som förut.
- det har du inte alls, konstaterar han. Han hade hört mitt tvekande, och jag försöker komma på något att säga så innerligt jag bara kan. Men när jag inte kommer på något kysser jag bara hans hals, och han nöjer sig med det. Ganska snart inser jag att jag inte ljög när jag sa att jag har saknat honom, men att det som fick mig att tveka var att jag fortfarande saknar honom. Jag saknar den filosofiska pojken jag en gång kände. För han var inte alls som den här pojken, vars lakan fortfarande doftar av en annan flickas parfym. Så när jag sedan gick hem under gatlyktor som släcktes i soluppgången förstod jag att jag kommer att få leva med den här saknaden, för han jag en gång kände finns inte längre. Och även om han doftar precis likadant, ser jag att de inte är samma person. Men där, vid hans nyckelben, är det svårt att se skillnaden mellan nu och då. Så jag visste på vägen hem att det förmodligen var sista gången jag gick från honom i gryningen, för jag vågar inte riskera att drunka i hans doft igen. Så som han doftade förut, så som han doftade igår. Så som jag doftar idag.

bildkälla

Jag vet att det är förändring i luften. Jag känner det starkare för varje dag, och jag finner nya bevis lika ofta. Min tid är kommen, min och alla de andra som har hållits tillbaka hela sina liv. Vi placerades på botten av en brunn för att vi inte passade in, gömdes under marken för att vi stack ut. Där nere är det mörkt, där nere är man helt ensam. Ibland räcker man en hand uppåt, hoppas att någon äldre och visare ska ta den och leda en mot ljuset. Men efter ett tag inser man att de också är rädda för smittan vi sägs bära, de får inte säga det högt, men även i deras ögon är vi annorlunda. Vet ni vad de säger då? Jo, de säger åt en att skolgången bara är nio år, sen kommer vi ut i världen och då kommer allt bli bra. Det är bara att hålla ut, kämpa, bita ihop och stå ut i några år till. Sen kommer vi få vår belöning och de som låste in oss kommer få sitt straff. Där nere i mörkret är orden ingen tröst, för det är trots allt bara en röst utan ansikte som ekar bland stenväggarna som blivit mitt hem.

Men nu är förändringen här. För trots att vi i samhällets ögon inte finns har vi inte gett upp. Varje dag har vi kämpat tills musklerna krampat och tills vi spytt galla för att komma en centimeter närmare ljuset ovan jorden. Klättrat längs stenväggen, lite högre varje dag. Tiden i mörkret har fått oss till tänkare. Alla de där förbannade timmarna har man varit tvungen att fördriva, och oavsett om man har inriktat sig på att måla, skriva eller samhällsbildning har man gjort det med sina erfarenheter i tanke. Vi har blivit goda och solidariska människor, till ett väldigt högt pris. Jag läser i lokaltidningen om själar som i vår barndom gömts undan precis som jag. Hur de vinner priser, tjänar pengar eller blivit kända. Efter kriget de fört i tio års tid har de verkligen lyckats, och ingen människa kan förtjänat det mer.

Jag har ungefär en meter kvar, solens ljus bländar mina ovana ögon. Jag klamrar mig fast vid stenväggen för allt vad jag är värd, jag får inte trilla ner igen. Jag är så nära. Med alla andra smittbärare som tagit sig upp och överlevt i åtanke, och med meningen vår tid är kommen pulserandes i huvudet lyckas jag samla det sista modet jag behöver för att våga försöka dra mig upp mot solen. Och med en längtan efter att efter tio år i fångenskap för att vara den jag är, äntligen få ta mitt första andetag av frihet satsar jag allt och pressar mig uppåt. Oavsett om jag tar mig upp eller inte så är en sak säker, det är förändring i luften, och nu är luften vår.

bildkälla

Han är tillbaka. han, han, han. Vi sågs på en fest en lång bussresa bort, precis som jag hade förutspått. Ni vet rutinen. Blickar, leenden, armar om varandra, lite för lång kram, ansikten så nära att man måste viska, för att sluta i en kyss utan att man riktigt förstod hur det gick till. Så bekanta händer som trycker mig närmre, precis som för tre år sedan. Precis som jag hade förutspått.

Hand i hand går vi in i en skrubb, och jag viskar att han inte kommer att få det han tror. Den rutinen tänker jag bryta, det blir ändå aldrig riktigt bra. Han viskar att det inte spelar någon roll, men att det nog bara krävs rätt kille. Han fortsätter med att han tänkt på mig länge. Jag ler, blir varm inombords. Han säger att han velat ha mig ända sedan valborg, då vi sågs som hastigast i en dimma. Jag slutar le, stannar upp, viskar att han hade flickvän på valborg. Han nickar och fortsätter kyssas, säger att jag är vacker. Plötsligt vet jag inte vad som är rätt, om han gjorde rätt, om han är rätt, men tränger undan de tankarna och återgår till att kyssa pojken jag var förälskad i för tre år sedan. När han sedan hörde av sig nästa dag svarade jag inte, för jag insåg plötsligt i den där skrubben att ingenting blir någonsin precis som man förutspått.

bildkälla

Det luktar jäst. Öl, sprit, lera, ruttnande mat och spya. Allt har börjat jäsa. Sista natten på den fem dagar långa festivalen, och jag vandrar runt bland tusen, och åter tusentals, tält. Mitt festivalband har lämnat en ljus remsa runt min handled där solen inte kommit åt. Eller kanske är det smuts, partiklar av allt det där som jäser som lagt sig på min hud. Det har lämnat spår efter sig i alla fall, dessa dagar har etsat sig in i mig.

Jag har lärt mig mycket tänker jag, tillexempel att pojkläppar från falun och pojkläppar från övik känns ganska lika. Det har blivit en del sånt. Med vissa söta och med vissa som egentligen är lite för gamla. Konstigt nog känns sådant så rätt utanför ett tält med en öl i handen och en däckad vän intill sig, man glömmer omvärlden. Fast man kan inte komma ifrån den överväldigande jästa stanken, som genomsyrar varje kippande efter andan.

Jag är på okänd mark. Mitt tält är på andra sidan campingen. Allt jag ser är tält, fast jag är harmonisk där jag går. Hitta tillbaka är inga problem, så länge jag ser de stora skyltarna hittar jag till någon jag känner. Där finns några som kan hjälpa mig tillbaka. Då hör jag mitt namn, och sen går allt väldigt fort. Jag ser hans bekanta leende, han ger mig den varma kramen han brukade ge mig för så många år sedan, kysser mig på kinden, tar ett ömt grepp om min nacke och ser mig djupt i ögonen. Sen försvinner han. Jag står ensam kvar med den jäsande stanken som ger mig kväljningar. Och jag inser där, bland alla smutsiga partiklar, berusade själar och tusentals tält, att hans bekanta pojkläppar är allt jag egentligen vill ha. Vi ses där hemma, tänker jag, och festivalen är slut.

bildkälla

Det finns tre olika spår att välja mellan i den stora skogen som finns bara några kvarter ifrån mig. Ett blått som är 2,2 kilometer, ett rött som är 3,5 och ett gult som är 9.0. Det är väldigt praktiskt, för när ångesten trär en snara runt min hals finns det bara en sak som hjälper. Att springa. Jag får skynda mig att knyta på mig skorna så jag inte hinner kvävas, sen, så fort pulsen börjar öka och musklerna spänner sig så blir luften åter lätt och frisk. Jag brukar följa de röda skyltarna, fortsätta frammåt när de halvhjärtade löparna svänger av vid det blåa spåret. Jag är inte ensam om det här, för så fort man sållat ut de som springer kortast börjar man ana desperation. Leende man fått från de man mötte har ersatts av djupa, kontrollerade andetag och fokuserade blickar. Fler än mig springer för att reda ut tankarna, kanske till och med sina liv. Jag är inte säker på att det är motion längre, när vi springer där bland höga granar och lummiga björkar. Sen är det min tur att svänga av vid den röda träskylten, medan de totalt hopplösa, desperata och hysteriska fortsätter mot nio kilometersspåret. Och medan jag känner en svettdroppe rulla längs tinningen och ser deras ryggar röra sig bortåt ökar jag tempot. För att vad det än är de springer ifrån, ska det aldrig få hinna ikapp mig.

bildkälla

Det smakade sött, precis så som äpplen ska smaka. Det var av icas egna märke såg jag på dess lilla klistermärke som man alltid satte i pannan som barn. Vi satt intill varandra i vår bruna soffa, min far och jag, och åt på varsitt äpple. Klockan var strax efter tre på natten när jag precis hade kommit hem från en fest. Ölen fick mig att fumla med nyckeln när jag låste min cykel, och sen smög jag in i vårt mörka hus. Alla lampor var släckta, så som de är när alla sover. Jag stängde ytterdörren försiktigt för att inte väcka någon, la min nyckelknippa på byrån och gick in i det mörka vardagsrummet. Jag satte mig försiktigt i soffan, kände hur den lätta berusningen fick allt att luta en aning. Då hörde jag steg från källaren, och min pappa kom upp från sitt arbetsrum. jäklar, tänkte jag och försökte känna om jag luktade alkohol, visste att jag borde gå iväg fort för att inte göra bort mig. Han frågade hur jag hade haft det och jag svarade med ett kort bra, och han nickade. Han kände doften, det såg jag på honom. Men han gick bara fram till en fruktskål och tog upp ett äpple, vände sig mot mig och frågade om jag också ville ha ett. Jag nickade, och han tog upp ett till som han räckte till mig innan han också satte sig i soffan. Där satt vi tysta i mörkret och åt icas egna äpplen, utan att han frågade mig varför jag är trasig nog att dricka en vardag, och utan att jag frågade honom varför han är för olycklig för att kunna sova om nätterna. Vi bara satt där, tysta. Men det kändes som en lättnad att inte behöva drunkna i mörkret själv, så jag lyssnade på hans lugna tuggor av det söta äpplet, medan jag omsorgsfullt satte klistermärket i pannan.

bildkälla