Du ser den där lilla blå blomman? Den heter förgätmigej. När jag var liten berättade min farmor att den var en kärlekssymbol, ett sätt för oss människor att komma ihåg att man inte glömmer bort riktig kärlek. Att redan för flera hundra år sedan hade man den som ett löfte för att minnas varandra. Sedan dess har jag tyckt att den lilla blå blomman är den vackraste av alla, för med den glöms man aldrig. Man kan leva föralltid.

Det var det hon hade sagt till honom den där vårdagen i maj när de första blommorna slagit ut och deras kärlek växte allt starkare i samma takt som fåglarna kom tillbaka och gräset sakta började bli grönt.
Månaden innan hade de blivit kära. Mer än kära, sådär att när de tittade in i varandras ögon såg de inte sin egen spegelbild utan bara varandras blick, och där var de fast. Hela månaden hade bestått av kärlek, endorfin, kyssar och magnetiska händer.

Allt det där kändes så avlägset där han stod ensam en kylig dag i september och tittade på stället där den lilla blå blomman hade vuxit några månader tidigare. Det enda som återstod var en brun liten blomma så torr och skör att den skulle gå av vid minsta bris. Han mindes hur hon hade beskrivit den som vacker, hon som hade lämnat honom under den stora eken i parken en junidag, och han mindes hur han hade hållt med. Nu såg den bara så ömtålig ut, som att den försökte kämpa emot att att dess sista vatten skulle försvinna innan den hunnit uppleva riktig kärlek, få bevara någons minne. Han insåg att det inte kunde finnas något sorgligare än en glömd förgätmigej. Så han tog ett djupt andetag och viskade till den lilla blå blomman
Du behöver inte kämpa mer, du uppfyllde din livsuppgift. För äkta kärlek glömmer man aldrig bort, och du är det sista minne jag har av henne. Så kämpa inte mer lilla blomma, du förgäts ej.

bildkälla

De fick ögonkontakt och nickade bara lite tafatt mot varandra, för att sedan fortsätta gå i olika riktningar mot olika framtider. Det är konstigt hur det tog fem år att bygga upp deras vänskap men bara tolv minuter och trettio sekunder att riva sönder den. De var bara människor och gjorde ofta fel, pressade oftast deras vänskap tills den nästan brast. Men de anade aldrig att den skulle brista på riktigt, och de var säkra på att om den skulle göra det skulle laga sig själv och allt skulle återgå till det vanliga. Men när det väl hände föll den istället isär en gång för alla. Nu står de där som om inget hänt, för alla bevis förstördes och begravdes i ruinerna av deras vänskap. Så medan de delar en sekunds ögonkontakt går de båda och förbannar vänskapen för att den var så svag, när det egentligen var de själva som krossade den.

bildkälla

Jag är trasig.
Det måste jag vara.
För jag stod där med hjärtat i halsgropen, redo att höra min dom.
Du var enväldig jury, en diktator över mitt hjärta.
Hörde du dunsen?
För jag missade den.
För när domen kom, och du uttalade de förbjudna orden
(jag älskar dig inte längre,)
Då sjönk mitt hjärta, och försvann.
Men ingenting kan bara försvinna,
så hörde du dunsen?
Dunsen av mitt hjärta som trillade ut genom ett hål i mig,
för själv är jag för trasig för att kunna höra.
Det måste jag vara.

bildkälla

Jag hade en dröm om att vi skulle prata igen. Att du skulle inse att du gjort ett misstag som lämnat mig, att du var redo att älska mig igen. Drömmar kallas drömmar för att det är precis vad det är, drömmar, men det tänkte jag inte på då. Tack vare mina drömmar hade hoppet plötsligt kommit och jag blev mer och mer besluten om att du faktiskt älskade mig. En dag stod jag där i en av mina finaste klänningar och med rosenröda läppar, redo att möta den jag älskar mest av allt, möta dig. Där och då kände jag mig så stark, så vacker och så hoppfull. Men när jag satt där i mitt lyckorus kom du gående i korridoren och redan på långt avstånd såg jag det, och jag slutade andas. Du hade tagit en vackrare flicka i handen, ni kom gående mot mig hand i hand. Jag kan svära på att du tittade på mig, men jag kunde inte möta din blick. Jag ville inte se om din blick var fylld av stoltet eller ännu värre, sympati. Så jag satt där och kände mig helt naken, så jävla naken. Plötsligt var jag svag, ful och allt kändes hopplöst. Klänningen var löjlig och läpparna blev blodröda istället för rosenröda. Du förstörde min skönhet, du förstörde mig.

Jag har aldrig trott på att kärleken kan påverka en så mycket att tiden stannar, men där och då gjorde den det. Allt gick i slowmotion och alla andra satt runt omkring mig och skrattade medan jag satt där och höll andan. För några sekunder trodde jag att jag skulle dras falla ihop på golvet och ligga där tills jag dog. Jag ville slita av mig den löjliga klänningen, ta av mig skorna, släppa ut håret och springa så långt jag kunde. Springa till världens ände, ja kanske lite längre. Istället satt jag kvar och tog de tyngsta andetagen jag någonsin tagit och försökte samla mig. Hela dagen skrattade jag med mina vänner, jag pratade, skojade, sköng och skådespelade. Jag är nog en bättre skådespelare än vad jag trodde, för testa att prata utan att andas, höra hans namn utan att gråta, eller skratta utan ett hjärta. Det var det jag gjorde den dagen, och ska göra flera dagar till.

Medan dessa dagar passerar ska jag stå i min löjliga klänning och med rosenröda läppar och känna mig naken, blottad och tom. Men du ska aldrig få se det, nej för jag tänker inte visa mig svag. Jag tänker stå där och le och hoppas på att du ska se hur bra jag mår, och sedan ska jag lova mig själv att aldrig tro att drömmar kan bli verklighet, för det kan deinte. Och jag kommer inte erkänna det för någon, för jag är för svag och rädd, men jag skulle verkligen behöva någon som kramar mig och säger att allt kommer bli bra. För det här är första gången på väldigt länge jag inte kan se någon framtid. Inte ens i mina drömmar.

bildkälla
(Här har ni svagaord i sin renaste form, för den här texten skrevs direkt efter att det här hade hänt, därav är språket lite dåligt. Trots det vill jag helt enkelt dela med mig av något direkt från mitt hjärta, för vad är mer äkta än något skrivet i ren desperation och saknad.)

Det är konstigt. Konstigt hur lite man faktiskt vet om varandra. Hur mycket alla döljer som ingen någonsin sett, trots att vi spenderat hundratals, tusentals timmar tillsammans. Vad har vi pratat om de där minutrarna ? För det dolda är fortfarande dolt, trots att orden flödat. Vi är nog alla rädda. Rädda för att låta någon se det vi döljer, veta för mycket om oss. Det är konstigt faktiskt, hur lite man vet.

Det var det du sa medan vi gick över den långa bron en dag i april. När vi var framme vid slutet av bron visste vi lika lite som tidigare, och jag undrar vad du tänkte de där minutrarna som blev en del av de hundratals, tusentals timmarna vi spenderat tillsammans.
Det är konstigt faktiskt, hur lite man vet.

bildkälla

Det första han gjorde när han kom hem var att han satte sig vid gitarren och började skriva en melodi, en melodi som inte liknade något annat han någonsin skrivit. När han var klar insåg han att det var den första låt han skrev som inte gick i D-moll sedan hans första kärlek hade lämnat honom. Han hade varit säker på att hennes D stod för den dröm hon var, det var därför han höll kvar hoppet och fortsatte skriva i sin drömskala.
Men den här visan gick i A-dur, och det var då han insåg att han kommit över fröken D-moll, och det kändes konstigt nog inte tomt alls. För nu hade han fröken A-dur att skriva tusentals låtar till.
Inget mer drunkna, dö, eller depression.
Nej, A som i andas, alltid och Angelica.

bildkälla

Du är inte någon om du inte är unik tänkte Elsa medan hon vant stack nålen upp och ner för att sy fast spetsen längst ner på kjolen. Hon hade börjat lära sig hur hon skulle göra, det var trots allt det femtonde plagget den här kvällen hon klädde i spets. I början hade hon stuckit oräknerliga sår på fingrarna och råkat blöda ner det vita tyget men nu gick det bättre. Kjolen hon jobbade med just nu var vit och köpt på H&M, alla flickor i hennes klass hade en. Den tanken störde henne egentligen inte, men den störde alla andra. Ordinär var ett fult ord för dem, och att ha samma kjol som alla andra var skamligt. Att vara som någon annan var skamligt. Men Elsa var som alla andra, hon var inte speciell, alternativ eller särskilt unik. Hon gillade att smälta in och hålla en låg profil, hålla sig neutral. Men hon hatade att vara vanlig. Hatade att vara ordinär.

Och medan hon sydde det sista stygnet för att sedan fästa tråden log hon för sig själv och tänkte att nu är hon inte längre bara Elsa .
Nu är hon Elsa med spets.

bildkälla

Det räcker om du älskar mig idag, du behöver inte lova mer.
För löften är egentligen bara ord, andetag formade till ljud. Men löften kommer från samma mun som lögner.
Så lova mig ingen morgondag, för då kan du fly utan skuld.
Ibland önskar jag att det vore idag för alltid, för alla försvinner imorgon.
Så låt dina andetag förbli tysta, och lova att älska mig nu istället för föralltid.
För jag har hela morgondagen på mig att komma över dig.

bildkälla

Inte en stjärna syns, himlen är som ett svart hål.
Kanske har stjärnorna gett upp, försvunnit ut i rymden,
för att aldrig komma tillbaka.
Tanken på att alla stjärnor någon gång ska brinna upp,
försvinna och falla i glömska,
den är olidlig.
En önskning för varje fallande stjärna, är det inte så vi säger?
Så önska dig något älskling,
för de lämnade oss med miljoner önskningar.
Och om önskningarna inte skulle slå in,
så har vi i alla fall ett svart hål dit vi kan fly,
när hela livet blivit mörkt.

bildkälla

När läkaren säger att man har en sjukdom som inte går att bota, som sakta men säkert kommer äta upp ens kropp, då vet man att det är över. Ändå frågar många finns det inget sätt..? även fast de vet att svaret kommer bli nej. Man har fått sin dödsdom och inget man säger eller gör kan ändra på det.

Vår kärleks hjärta höll på att sluta slå, den höll på att dö. Men ingen sa till oss att det var över. Vi gav oss själva vår diagnos och sa att det inte fanns något sätt, inget kunde rädda oss. Men tills vi fått vår dödsdom nedskriven på papper tänker jag fortsätta leta efter något som kan rädda vår kärlek. För om jag inte gör det kommer jag bli sjuk av tanken att det kanske faktiskt fanns något sätt, bara att vi inte orkade ställa oss frågan.

bildkälla

Han tryckte på stoppknappen trots att varken han eller någon annan skulle av. Det skulle kunna vara för att han gillade att se busschaufförens förargade min varenda gång han stannade förgäves, eller för att han gillade att se människor irriterat kolla sig omkring i bussen efter den skyldige medan han med oskyldig blick kollade ut genom fönstret, men det var inte därför. Det var inte ens i närheten.
Nej, för den här pojken var en av alla dem som räknade livet i sekunder istället för andetag. En av dem som om den hade chansen att stoppa tiden skulle göra det utan att tveka för att slippa behöva vakna upp en dag och inse att framtiden har blivit nu. Och genom att få bussen att bli försenad rubbar han hela systemet, han lyckas sakta ner tempot på världen.

Så han tryckte på stoppknappen trots att varken han eller någon annan skulle av, och han var beredd att ta de dödande blickarna från chauffören om han så saktade ner världen med bara någon hundradels sekund varje dag. För då skulle han ha några sekunder längre på sig att hitta ett sätt att stoppa tiden på riktigt.

bildkälla

Det finns inget vackert med minnen, inte ens de bästa. De glada minnenas skratt ekar i ditt huvud, och de förvandlas till ett hån mot den du är och det du gör. För hur mycket du än skrattar nu så minns du hur allt var bättre förut, hur du skrattade lite mer då. Minnet lagrar på alla dina misslyckanden, och de hemsöker dig för att spotta dig i ansiktet varenda gång du är svag. varenda gång du är ensam. Och det är minnen som får dig att klamra dig fast vid imperfekt, det är det som får dig att försöka leva i en tid som redan är förbi och förbrukad. Tiden som kallas då.

Vår största fiende bor alltså i vårat medvetande, för i minnets värld får man ingen chans att sona sina misstag, nej, där ältas allt om och om igen.
Så kom inte och fråga om jag fortfarande kommer ihåg dig, för det är klart jag gör.(jag har aldrig haft något val)

bildkälla

Hon var som vinden, åkte världen över utan att slå sig ner längre än hon behövde. Ibland kunde hon vara som den varmaste sommarbris, men ibland stormade hennes liv och hon blev till en stor orkan. Oftast höll han sig i orkanens mitten, där var det lungt, men ibland tvingade hon ut honom i kaoset. Trots det stormade hans hjärta varenda gång hon var nära, han hade bara inte mod att berätta det. Han hade länge anat att hon var på väg att dra vidare, lämna honom för att storma i någon annans hjärta. Hon hade börjat klaga på hans stillhet, och varenda anklagelse kändes som en anledning att få fly.

Dagen han hade fruktat kom såklart, för ingen stänger in vinden. Hon kom inrusande när han satt i sin fotölj och började skrika att hon var less på att sitta fast här, sedan packade hon sin väska och inom tio minuter var hon ute. borta. Han satt kvar i förödelsen orkanen hade orsakat och tittade ner på sitt lillfinger. Där hade han knutit en röd tråd, en symbol för att han absolut inte skulle glömma att berätta för henne hur hans hjärta stormade varenda gång hon var nära och hur han var beredd att leva i cyklonens mitt bara för att få vara med henne. Men det var för sent, och han kände hur hela hans hjärta blev vindstilla. Det fanns inte spår av minsta bris.

bildkälla

Är du aldrig rädd? Är du aldrig rädd för att jorden ska spricka, solen explodera eller att du ska vara på fel ställe vid fel tillfälle? Jag är rädd. alltid.

Du har alltid trott att du är en av hjältarna från serietidningarna du läste som barn, och din uppgift är att förgöra de onda. Du försvarar alltid de svaga och krävs det tar du till knytnävarna. (för du säger att livet är hårt, och för rättvisan är du beredd att ta smällarna). Men det skrämmer mig. För du är ingen oslagbar hjälte, du är sårbar precis som jag. Varenda morgon när du kysser mig hejdå är jag rädd att det ska vara sista gången, för i det här livet är det oftast de onda som vinner. Någon dag kommer du förlora och du kommer behöva svälja din stolthet och fly. Det kommer du aldrig kunna ändra på.
Så medan du är ute och jagar skurkarna, eller räddar en jungfru i nöd, sitter jag och är rädd för att jorden ska spricka, solen explodera eller att du en dag ska vara på fel ställde vid fel tillfälle.
För hur tröstar man en slagen hjälte?

bildkälla

Jag har alltid trivts med att vara själv. Ett rum med mig och mina tankar är inte så dåligt, där behöver jag inte förbjuda några tankar eller inte ställa mig till. Det kan inte bli några pinsamma tystnader eller krävande situationer. Jag kan vara mig själv. Det är här jag börjar inse min dubbelmoral, för min existens bygger på att få bekräftelse från andra. Ett tecken på att jag faktiskt duger, att jag är inte helt fel för världen. Jag vill alltså vara ensam, men ändå alltid ha någon där. Som att jag balanserar på en tunn tunn tråd, och vid minsta obalans i ensamheten eller det sociala trillar jag. Sånna som jag får leva i ständig obalans.

Kanske vore världen lyckligare om alla satt inne på sina rum denna lördagskväll och tänkte. Tänkte på allt de inte hunnit tänka på. Kanske lite mer. Är det inte ironiskt att alla strävar efter andra när de är ensamma, men när de väl sitter där, efterkloka och tårögda, och tänker tillbaka på det där bråket om vem som faktiskt ljög för vem, då inser de alltid att de har dubbelt så mycket problem nu som om de hade fortsatt varit ensamma. Sen klagar de på att mänskligheten är dålig, att alla är emot en medan de röker den där cigaretten trots att den skulle sluta Sanningen är att alla har ett val. Vissa väljer mänsklighet och problem, men livet. Andra väljer bekymmerslösheten men ensamheten.

Jag sitter alltså här själv en lördagskväll . Jag skriver något jag inte vet vad jag vill komma fram till. Kanske vill jag försvara det faktum att jag är ensam, kanske vill jag bara konstatera att jag är ensam. Kanske spelar det ingen roll, för vad anledningen än är så är slutsatsen densamma.
Jag är ensam.

bildkälla

Hon skrev inköpslistan med sitt dyraste bläck på sitt finaste brevpapper
för då kändes allt som ett kärleksbrev,
och mjölkpaket och bakpulver kändes som världens viktigaste saker
trots att det kostade under femtio kronor
(men hon behövde lite romantik i sitt liv)

bildkälla

Jag sa en gång att lyckan är något flyktigt, att den inte går att fånga. Lycka är något som kommer, för att sedan passera och lämna en ensam och svag.
En dag kom du och sa att du lyckats fånga lyckan, sedan gav du mig en glasburk. I den hade du sprayat med min favoritparfym, du hade lagt ner kapsylen från den första flaskan cocacola vi delat på, och där låg frimärket från brevet jag skickat dig när jag var i Göteborg och där låg bilden på mig när jag skrattar, den du älskar så mycket.
Du förklarde att lyckan fanns där inne i burken och så länge vi hade kvar den fanns lyckan alltid där. Och jag förstod precis vad du menade. Lyckan var våran, bara våran.
Föralltid.

bildkälla

allt känns bättre efter en kopp te, sa hans farfar och ställde en kopp med kokhett vatten och en tepåse framför honom, för att sedan lämna honom ensam med sina sorger. Med skakiga händer tog han upp tepåsen och såg att det var rättvisemärkt, sedan stoppade han ner den i koppen. Egentligen gillade han inte te men han drack upp allt, varenda droppe. Därför han tänkte att hur ensam han än blir, hur mycket hans hjärta än värker och hur orättvist livet än kan verka, kommer han alltid ha lite rättvisa i sitt liv. (och det kändes som en ganska rättvis kompromiss)

bildkälla

Jag gick i söndagsskola när jag var liten, mest för gratis barnpassning skulle jag tro. Lärarinnan hette Annika, om du undrar. Hon pratade mycket om att vi var värdefulla och älskade av dig, men vad menade hon? Menade hon att jag skulle känna mig värdefull när jag var den som blev över på idrotten? Att jag skulle känna mig älskad när min mamma bröt ihop och sa att jag var hennes livs största besvikelse? Kanske var jag älskad av gud, men vad tjänade jag på det då?

Och det sägs att det räcker med att tro på dig, men varför är inte jag lycklig? För du vet att jag tror på dig, trots att jag ofta förnekar det. Jag hade inte suttit här och pratat för mig själv om jag inte tror någonstans djupt här inne.
Men jag är less på all ondska i världen, på all tystnad från dig, alla förhoppningar och på att inte veta vad som är sant eller falskt. Så Gud jag ber dig, om du faktiskt finns och älskar mig, rädda mig från alla besvikelser på enda sättet det går på.
Rädda mig från tron på dig.

bildkälla

Han älskade den här stunden när han klättrat ut genom fönstret och satt sig på järnvägsspåret som han gjort varje morgon det senaste halvåret. Nu när det började bli höst och kallare behövde han ta på sig sin jacka men han älskade ändå morgonsolen, den friska luften och ensamheten. Han fick inte vara ensam mycket dessa dagar, någon var alltid där. Om det inte var hans pappa var det hans lärare, och var det inte en lärare var det någon av alla tusen psykologer. Sedan hans mamma dog var det som att alla väntade på att han skulle bryta ihop, att han äntligen skulle visa lite känslor. Han hade bedömts som "känslomässigt likgiltig" av alla han träffat och det skrämde dem. Det skrämde dem att en sextonårig pojke inte visat något tecken på sorg sedan hans mamma dog. Hon hade fått en hjärntumör för ett år sedan. Hon bodde mycket på sjukhuset och gick igenom svåra behandlingar, och redan efter ett halvår sa de att tumören hade försvunnit. De skulle ut och fira den glada nyheten med att äta på restaurang, hela familjen var med. Han, hans mamma, hans pappa och hans lillasyster. Hans mamma satt och drack vitt vin när hon plötsligt föll ihop. Hon hade fått en hjärnblödning berättade de på sjukhuset, tätt följt av "vi gjorde allt vi kunde, vi beklagar sorgen". Det var som att döden inte gillade att bli satt åt sidan, som att han gjorde allt för att vinna hennes liv.

Han tittade på sin mobilklocka, såg att den var två minuter över sju, och samtidigt som han la ner mobilen i jeansfickan hörde han tåget bullra framför sig och kände metallen i järvägsspåret vibrera. Tåget var punktligt som vanligt. Han ställde sig och såg hur tåget närmade sig i 150 km/h och kände adrenalinet pumpa i kroppen och ögonen tåras eftersom han inte vågade blinka. Stå kvar lite till, stå kvar lite till, intalade han sig själv medan tåget kom närmare och närmare i rasande fart. Han väntade tills det var så nära att han nästan hade kunnat sträcka ut handen och ta i det, då hoppade han av spåret och rullade ner för gräskullen. Där låg han och andades andfått med hjärtat hårt klappande och väntade tills tåget hade passerat. Då ställde han sig upp, borstade av sina kläder och började vandra hem igen, precis som varje morgon.

Hoppas det gör ont döden. Hoppas det gör ont att varje dag tro att du ska vinna, men sedan inse att du blivit lurad, att du förlorat. Hoppas det gör lika ont som det gjorde för mig döden.
Hoppas det gör riktigt jävla ont.

bildkälla

När jag var liten var min källare ett enda stort hot, en mörk skugga i mitt hem. Det var där alla faror fanns, alla monster, alla elaka häxor från böckerna och riddar Kato gömde sig i skuggorna. Ja, all ondska ett barn kan tänka sig.
Min mamma var alltid hjälten i sagan. När hon var med kunde inget hända, jag var trygg. Den där obehagskänslan sitter ännu kvar men jag kan bekämpa den, för jag vet att det inte finns något där. Inget monster gömmer sig bakom alla kartonger, jag kommer komma levande upp. För vad är egentligen våran gamla källare för hot när jag vistas ute i världen hela dagarna, där den riktiga onskan finns.
(den som inte ens mamma kan rädda mig ifrån)

bildkälla

Jag var ute efter en förändring, trött på att alltid vara densamma. Jag skulle motbevisa att man inte kan fly från den man är som de visa människorna säger, för det kan man. Man kan gå från att spela säkert som man gjort hela sitt liv till att bli den som slänger sig ut i livet utan livlina och hoppas på att landa på något mjukt. Man kan hoppas på ett mirakel.

Precis den kvällen frågade du om jag ville komma till ditt hus vid havet, du sa att du verkligen ville att jag skulle komma. Jag visste att jag inte var förälskad i dig, och jag visste att du var förälskad i mig. Men det här var något nytt och spännande så jag svarade ja. Du mötte upp mig utanför ditt hus och när du hälsade stod du så nära att jag kunde känna din hud dofta av saltvatten. Vi tog en promenad i natten med bara stjärnorna och varandra som sällskap. Jag kände mig så levande där vi gick och pratade om allt, det kändes som att kvällen aldrig skulle ta slut. Vi hade stannat tiden där vi gick i natten, solen skulle vänta på att vi var klara innan den gick upp. Efter ett tag hade våra steg lett oss till ett utsiktstorn som sträckte sig upp mot den stjärnklara himlen. Vi klättrade upp och när vi kom upp välkomnades vi av en stark nattbris mot ansiktet, håret fladdrade i vinden och blåste bort varenda tanke på ångest. Ja, det kändes faktiskt så. Vi stod tysta och tittade på stjärnorna, tittade ut över staden vi båda bodde i. Tittade ut över vår värld. Vi hade så mycket att prata om, så många ord att uttala, men vi stod tysta. Vi visste båda att när vi kom ner därifrån skulle allt vara som vanligt igen, magin skulle vara bruten.
Men där och då, just de där tysta minutrarna kändes det som att vi hade stoppat tiden. Som att solen skulle vänta på att vi var klara innan den gick upp, och att problemen skulle komma tillbaka först imorgon.

bildkälla

Morfar finns överallt i din lägenhet, i varenda atom. Hans doft av rakvatten finns kvar och hans skjortor hänger fortfarande kvar i eran garderob, det var trots allt bara två månader sedan han gick bort. Du säger att du har börjat vänja dig vid tystnaden, även fast du i början hade trott att alla ljud var han som gick omkring, men man vänjer sig aldrig vid ensamheten. Jag ser hur dina ögon tänds så fort hans namn nämns, för att sedan slockna när förståelsen hinner ikapp dig, och jag ser hur du fortfarande kokar två koppar kaffe efter lunch för att sedan hälla bort ena medan du tittar på erat svartvita bröllopsfotografi. Vi har försökt få dig att flytta för att komma ifrån alla minnen, börja om på nytt,  men när vi sa det skakade du bara på huvudet och sa att sorgen kommer vara med vart du än bor, och minnena har du inget emot. Sedan skrattade du och sa att förut kunde morfars sätt att kalla dig Cecilia-Lind efter hans favoritvisa driva dig till vansinne, men nu hade du kunnat offra allt för att få höra det en sista gång.

När vi satt ensamma i ditt kök och lyssnade till morfars favoritprogram på radion sa du att det sorgligaste var att din ungdom dog med morfar, sedan gick du och la dig för att vila. Då insåg jag att du hade rätt. När ni såg på varandra såg ni inte de rynkiga och svaga människorna ni hade blivit, utan ni såg de två ungdomarna som smög ut i lagården på kvällen och dansade på logen varje fredag. Nu finns ingen kvar som ser dig så, du är ingens Cecilia-Lind längre. Nu somnar du framför tv:n på kvällen, du dricker ditt kaffe ensam och har ett kuvert fullt av dina vänners utklippta dödsanonser.

Så alla sörjer de som dör, men vem bryr sig om de som blir kvar?

bildkälla

Caroline. Du ligger och sover nu och du drömmer, det ser jag på dig. Du ler det där leendet jag aldrig har kunnat frambringa, det där leendet du får av höjder, drömmar, vind och frihet. Hade du fått välja hade du varit en fågel för din största dröm har alltid varit att kunna flyga, och det skrämmer mig från vettet. Jag är livrädd att du ska flyga iväg, släppa min hand och lämna mig ensam på jorden. För jag hade aldrig kunnat flyga med dig, jag lever med båda fötter på jorden och andas realism. Jag är en simpel människa och du är som luft mellan mina händer, jag kan aldrig fånga dig. Det är som något jag hörde i en film en gång, att en fågel och fisk kan bli kära i varandra, men var ska de bygga bo? Det smärtar mig att se att du bundit fast dig vid jorden för att få vara med mig, men du kan inte leva fången. Du kvävs. Ditt namn betyder "fri kvinna", men Caroline, med mig kan du aldrig vara fri.

Jag tänker befria dig Caroline. När du vaknar och hittar den här lappen kommer jag vara långt borta, jag kommer vandra längs jordens yta tills den tar slut(och lite till om jag hinner).
Så var fri älskade Caroline, och låt ingen låsa in dig(för då kommer inte mitt lidande vara förjäves).

bildkälla

Vi är de som du undviker ögonkontakt med på kvällen. De som sparkar sönder papperskorgar, de som krossar rutor och de som inte ser ett stängsel som ett hinder. Vi är de svarta skuggorna du försöker hindra dina barn från att bli som. De som bara polisen vågar gå nära och de som beskrivs som "oroligheter" eller "problem" i dagstidningen. De vars journaler socialen har stämplat som "Senare åtgärd" för att sedan låta oss löpa fritt och göra gatorna farliga, och vi är de som enligt prästen aldrig kommer komma till himlen. Vi är de vars existens kallas tabu och de vars röster tystas ner.
Vi är barnen som samhället övergav.

bildkälla

"Medioker- som icke höjer sig över det vanliga. Över medelnivån; medel­måttig, av medelmåttigt värde, ordinär, skäligen enkel, jämnstruken, slätstruken" -svenska akademiens ordbok

Hon slog upp ordet det första hon gjorde när hon kom hem. Medioker, det var så de hade stått. Det var det läraren hade kallat henne i sin kommentar på hennes novell om kärlek, för att sedan sätta ett G- på hennes betyg. Hon hade varit för medioker till och med. Läraren hade fått det att låta som världens fulaste ord, som att hon borde skämmas. Sedan hade hon skrivit att pojke-möter-flicka sagan var för uttjatad och för ett högre betyg behövde komma på något bättre. På baksidan svarade hon:

"Förlåt för att jag är jämnstruken och slätstruken, men om du kallar kärleken medelmåttig, ordinär och skäligen enkel, måste du hålla med om att det är fröken sjäv som är rätt medioker"

bildkälla

Elis hade rufsigt brunt hår, jeans och förstora skor som alla pojkar skulle ha, men Elis var inte som alla pojkar skulle vara. På fem år hade han inte sagt ett ord. inte. ett. enda. ord.

Läkarna kunde inte förklara det, hans stämband fungerade utmärkt. Psykologerna kunde inte förklara det, han pratade ju inte med dem. Lärarna kunde inte förklara det, men det spelade inte så stor roll för dem, han spikade vartenda prov. Hans föräldrar kunde inte förklara det, han hade alltid verkat så lycklig. Dem påstod att de borde ha anat det, redan när han var liten hade han vägrat prata med flickor. De klandrade sig själva och sa att de kunde förhindrat det här. I början hade de försökt få honom att skriva istället, men det gav de upp när han vägrade och bara satt och log mot dem istället. Med tiden vande alla sig vid Elis tystnad, vande sig så mycket att han nästan slutade existera.

 

Det var en kväll i slutet av sommaren, när det nästan började bli höst och allt var så vackert att orden inte räckte utan fastnade som en klump i halsen. Elis satt på hustaket som varje dag. Det var en vanlig syn, grannarna hade till och med slutat bry sig. I början hade han sett dem viska och peka, undrade varför han alltid satt på taket och alltid kollade åt precis samma håll. Varför han alltid stirrade rakt ut i luften, men när de aldrig fick något svar slutade de fråga. Det de inte visste var att han inte kollade rakt ut i luften, utan det var hus 115 A, fönstret högst upp till höger, som intresserade honom. Där bodde Jacob. Vackra, underbara, fina Jacob vars ögonfransar var svarta som kol och som hade ett födelsemärke i nacken. Jacob som flyttade in en dag för fem år sedan.

Elis hade skrivit ner allt, alla ord han kunde och alla meningar han kunde komma på, och stoppat i en plastlåda som han grävt ner under den stora eken. Så om hundra år skulle kanske någon gräva upp lådan och förstå hans tystnad, förstå hans lidande. Förstå hans kärlek. Men då skulle han redan ligga begraven i jorden, men det störde honom inte. För att han visste att han skulle ligga i samma jord som Jacob.

Den tanken fick Elis att le.

bildkälla

De hade en lek de brukade leka när de gick i tredje klass, en lek som bara var deras. Det var en slags sten-sax-påse lek men i stundens hetta hittade de på egna rörelser och försökte alltid bräcka varandras för att vinna. Fast målet för honom var aldrig att vinna, han nöjde sig med att få henne att skratta.

En höstdag satt de i parken och lekte leken, deras lek, medan deras mammor satt på en parkbänk en bit bort. Hon började räkna,
ett...
två...
tre!
Hon formade stolt sin hand till en stridsfågel som inte kunde bli träffad av något och kunde flyga iväg från allt.
Han hade han tagit båda sina händer och format till ett hjärta.
De började skratta när de insåg att ingenting de kunde hitta på kunde vinna över hjärtat, han hade hittat det oslagbara. Plötsligt skrek hennes mamma att hon skulle hem och äta middag, och hon sprang iväg, fortfarande skrattande, mot sin mamma.
Då slutade han skratta. Han insåg att hon just lyckats vinna över hans hjärtat, eftersom hon tog det med sig.

bildkälla

Du säger att du inte är rädd för framtiden, men jag vet att du ljuger. Jag vet att det okända skrämmer dig lika mycket som det skrämmer mig. Jag minns en gång när vi satt hemma hos dig och såg en film på ettan och när filmen tog slut började bingolotto. Jag skrattade och sa att om fyrtio år sitter vi här som pensionärer och spelar bingolotto på söndagkvällarna. Du skrattade inte. Du sa att om du någonsin skulle ha så lite till liv skulle det inte vara värt att leva. Du var rädd, rädd för att inte var ung för alltid, rädd för att lämna lägenheten på Haga där du bott sedan du föddes. Du sov inte någonting den natten, du låg bara och funderade på vart livet skulle föra dig. Dagen efter fick jag ett sms av dig där du sa att det var exakt 350169 timmar kvar tills vi skulle sitta där utan liv och spela bingolotto. Efter det såg du klockan som en tickande bomb, varenda timme som gick var en förlorad timme av din ungdom.

Du säger att du inte är rädd för framtiden, men jag vet att du ljuger. Jag har 350169 bevis.

bildkälla

Jag rycker fortfarande till när jag ser dig logga in på msn. Dig, den jag lämnade, den som lämnade mig. Jag såg dig på stan idag. Det är konstigt hur du alltid kan vara så glad, alltid ha ditt självförtroende på topp. Du äger världen, och du vet om det. Du har ju en flickvän nu. Eller du har alltid någon flickvän, men den här har varat längre än de tidigare tror jag. Ibland får jag för mig att du kanske tänker på mig ibland ändå, att jag gjorde något intryck. Det var du som fick mig att öppna mig på riktigt för någon. Vi lovade varandra väldigt mycket där, jag tror inte du minns. Du sa åt mig att jag skulle lämna dig någon gång, jag lovade att aldrig göra det. Du sa att du alltid skulle finnas där för mig. Du sa att allt du ville var att jag skulle vara lycklig. Du menade aldrig att såra någon, någonstan där djupt inne så är du faktiskt en god människa. Men det är så enkelt att råka göra det ändå, för dig är allt enkelt. Till och med kärleken är enkelt för dig. Jag är inte kär i dig. Jag var aldrig kär i dig. Förälskad var jag, jag ska inte ljuga, men kär var jag aldrig. Hur glad jag än är för allt du gjort för mig gör det ibland ont att se dig på stan, så jag kommer inte prata med dig. Jag hoppas att jag någon dag ska sluta tänka på dig, tills dess kommer jag att fortsätta hoppas på att jag någon dag ska sluta rycka till när du loggar in på msn.

bildkälla

Jag exploderar, kan inte andas, måste härifrån. måste härifrån nu. Dina djupa andetag sätter igång en reaktion, fly så fort jag kan. Men jag kan inte fly, för du håller mig kvar. Du måste ha någon att andas för, någon att andas på. Du behöver folk som ser dig, folk som stöttar dig och vill lyssna på dina historier, men jag klarar inte av dina andetag. Varje andetag är ännu ett bevis på att du egentligen inte vill vara här, ännu ett bevis på att du också är fången. Du vill härifrån lika mycket som jag men kan inte ta dig någon stans, så du håller kvar mig, lever på mig. Varje andetag är ett tecken på att du inte heller kan andas, så vi sitter instängda i det kalla huset och lyssnar på varandras andetag medan vi planerar flykten vi aldrig kommer få.

Hur ska jag kunna leva
om jag alltid är ett steg efter
eller ett steg före
Hur ska jag kunna leva
om jag inte har någon tillit
för något som andas
Och hur ska jag kunna leva
om jag alltid är full av skam
för att jag inte förtjänar livet

Hon är duktig på att göra ett misstag om och om igen. Hon glömmer bort att hon är tonåring, allt förändras. Hon   missade förändringen, tror fortfarande att  alla är dom där små oskuldsfulla barnen med frågande ögon och "världen kretsar kring mig" attityden. Plötsligt söker alla efter sin andra halva, man kan inte leka med grannpojken på sommarkvällarna längre. Allt blir något mer.

Det blev en tystnad, och hon satt där med barnslig oskuldsfullhet. Hon log till och med. Dom kunde sitta i soffan nära varandra, det betydde ingenting. De var ju bara barn, två barn som var vänner.
Tystnad. Ögonkontakt. En trevande hand på låret.
Tanken slår henne för första gången. När slutade vi vara barn?

källa

Första gången jag såg dig satt du i kyrkan, du hade långt brunt hår. Jag hade mina fördomar, du var inte som alla andra. Men du var faktiskt den som försökte mest av alla, du var godhjärtad, det var du verkligen. Det smärtade att se dina ärr, men hur mycket jag än försökte dölja tanken dök den upp, att du bara ville ha uppmärksamhet. Jag visste ingenting, jag lovar dig, jag visste ingenting. Jag såg dig senare, du var annorlunda. Den normala flickan jag såg första gången i kyrkan fanns där, men man kunde skymta något mörkare i dina ögon. Du var rätt hysterisk, jag tror inte riktigt du visste vad du pratade om. När jag tänker efter gav du mig bara komplimanger. Mellan dina infall och oförståliga ord kom dom. Jag tror jag var trevlig, jag brukar faktiskt vara det, men det var ett tag sedan, jag minns inte riktigt. Det kom fram mer och mer om ditt liv. Du behövde uppmärksamhet, det märktes. Ingen kan klandra dig, du var en ensam människa. Dina historier berättade om ett hemskt liv, jag var nog inte mogen nog att förstå hur hemska dina upplevelser var. Du berättade att du försökt ta livet av dig flera gånger. Jag visste inte vad jag skulle säga. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt, jag tänkte på mig själv. Jag var självisk och egoistisk, intalade mig att jag hade nog med problem. Jag kan inte ta på mig några andras, nej nej. Som sagt, självisk. Du gick därifrån i din finaste klänning och långt brunt hår. Jag tror inte jag kollade efter dig. Nästa gång jag såg dig var du inte dig längre. Du hade rakat av det långa bruna håret, dolde kroppen i stora kläder. Ansiktet var hårt och känslolöst, likgiltigheten hade tagit över dig. Du var förstörd på insidan också, du visste inte hur du skulle bete dig. Du planerade ditt självmord, högt för alla att höra, du behövde uppmärksamheten. Ditt förfall dessa dagar finns alltid med mig. Vi bodde under samma tak i några dagar. Men vi var 30 stycken, jag kunde inte sett dig. Det har jag i alla fall försökt intala mig. Du fick ta sånglektioner för att ha något att hålla fast vid. En kväll uppträdde du på kvällsandakten. Du sjöng samma sång som jag sett dig sjunga första gången jag mötte dig. Jag grät, jag var arg på gud. Du förtjänade inte det här. Du sjöng inte bra, men jag har aldrig blivit så berörd. Kontrasten var så stor, vem du var, och vad du blivit. Dagen efter hade vi en kramring. Du skulle åka hem. Jag sa hejdå, tänkte att vi ses på konfirmationsdagen. Du kom aldrig.
Var tog du vägen? Det pratades om tvångsintag på behandlingshem i skellefteå. Det pratades mycket. Men inte tillräckligt. Du var rätt glömd alldeles för fort. Hade jag kunnat göra något? Hade det hjälpt om jag hade funnits där? Lever du ens?
Jag ska alltid komma ihåg dig som flickan med brunt hår som sjunger sin sång som ingen någonsin sjungit den förut.

källa

Jag är i skolan, jag är där. men ändå är jag någon annan stans. Jag vaknar då och då upp och frågar mig själv hur jag kom dit, vad har jag missat? Först syftar jag på den sekunden, sen syftar jag på helheten. Vad gör jag här och vad hände så att jag kom hit? Jag lever i en bubbla, omvärlden är på andra sidan. Jag går av mig själv, jag skrattar av mig själv, jag pratar av mig själv. Själv är jag inte medveten om att jag glider iväg, jag tror själen och psyket går in i något sorts försvarsläge. Är jag inte där kan jag inte bli sårad, ingen kan svika och jag kan inte bli ensammare. Problemet är att jag inte vet vart jag tar vägen, vad tänker jag? vad gör jag egentligen? Mitt medvetande upphör att existera. Någon gång ska jag följa med. Jag lever alltså i bubblan, men jag tar mig inte till mitten och inte utanför.
Jag existerar bara, någon stans där emellan.

källa

Snart är du tillbaka, jag känner det på mig. Jag känner din närvaro hela tiden, som att du alltid står och övervakar mig, dömmer mig. Det var några månader sedan du var här sist och jag måste erkänna att jag inte saknat dig, inte det minsta. Men du är precis som vem som helst, har man en gång träffats så finns man i varandras tankar. Så att återvända är inte så svårt för vi har ju redan presenterats för varandra, tagit varandra i hand. Du har en vana att återvända när jag hatar mig själv som mest, eller så är det du som får mig att hata mig. Men när du väl är här gör jag vad som helst för att få råd, för att få höra sanningen och för bekräftelse. Människor ljuger förstår du, allt och alla ljuger. Till och med speglar ljuger, det har vi konstaterat du och jag. Ibland får jag för mig att jag inte gillar dig, att du är dålig för mig och att till och med du ljuger. Men då berättar du för mig att vi har ett mål, och för att nå det måste vi gå hand i hand.

Snart är du tillbaka, jag känner det på mig. Snart kommer du stå i dörröppningen och jag kommer säga, 'kom in, jag har just gjort färdigt maten och ska precis börja äta'. Du kommer titta på mig så som du alltid gör och svara, 'Nej kära vän, det ska du inte.'

Ibland när våra ögon möts får jag för en sekund för mig att du fortfarande tänker på mig. Jag ser hur du granskar mig, som att du ser rakt igenom mig. Inte som att du kollar på mig, utan som att du ser in i mitt inre och ser allt jag gömmer. När jag tittar tillbaka tror jag att jag anar ett djup i dina ögon jag inte förväntade mig skulle finnas där. Men när den sekunden är över så stirrar du alltid rakt fram och jag skrattar nervöst och tänker att jag bara inbillat mig. Och kanske gör jag det, kanske inte. Men jag kommer fortsätta hoppas att du tänker på mig, för jag är inte redo att försvinna än, inte riktigt än.

Ser ni hur jag har svårt att få fram ord? Hur jag går omkring med en frånvarande blick, hur jag är flera ljusår bort egentligen. Eller tror ni jag är där, att jag står där framför er? Jag är aldrig där, för jag är på väg bort.

En gång drömmare alltid drömmare, jag kan inte kämpa emot krafterna som drar iväg mitt medvetande till lyckliga ställen. Jag vill inte kämpa emot dem. Vardagen ni lever bland cement, kyla, otrygghet är inte min verklighet, min verklighet är den jag utformat i mitt huvud med kärlek och lycka.

Jag ser hur ni försöker prata med mig och förstå er på mig, men i mitt huvud är era röster som ett dämpat eko som inte når fram. Så ni fortsätter leva i eran misär och jag i min dröm, jag skulle nog säg att vi båda har förlorat.

Sommaren närmade sig sitt slut och vi var båda bruna av sol, håret var solblekt och luktandes av saltvatten och vi var helt utan krav där vi satt på stranden. Vi var sommarens barn, vi levde bara i ljus och värme och vi tänkte inte på att sommaren snart var slut. Du låg på rygg i sanden och kollade på mig som sprang omkring vid strandkanten som ett litet barn. Plötsligt satte du dig upp och sänkte blicken mot mina nakna fötter och frågade mig varför jag alltid var barfota, om jag går på något hårt gör det ju så ont. Jag satte mig brevid dig och svarade att ja, det gör ont, men jag känner hellre jorden mellan mina tår än läser om det. Jag känner hellre den brännande asfalten under mina fötter än tittar på termometern och jag går hellre osäkert på samma nivå som jorden än springer på skydd några centimeter upp. Jag känner hellre livet än bara ser det. Du tittade ut mot det öppna vattnet medan din hand fingrade förstrött på dina skosnören, utan att knyta upp eller dra åt. Sedan ställde du dig upp och tittade på mig och sa att det var något jag inte hade tänkt på.
- Om du någon gång råkar gå på något hårt kan du inte springa eller fly, utan skydd är du sårbar sa du och började gå bort från stranden och bort från mig.
Och där satt jag ensam kvar utan skor och kunde bara se dig fly in genom den snåriga skogen utan minsta chans att kunna följa efter.
Jag var sommarens barn, levde bara i ljus och värmde, men där och då förstod till och med jag att vi egentligen inte pratade om skor.

källa

Det skulle kunna vara en kväll som vilken som helst, en vanlig fredagkväll med sekunder, minuter och timmar, andetag, tankar och ord. Men den här kvällen var inte vilken som helst, nej den var mer speciell än de flesta kan förstå. Ungefär som när man får två leksaker i flingpaketet istället för en, så speciell var den.

Den speciella kvällen börjar med en etta på haga där en väldigt speciell pojke sitter på golvet i sina trasiga converse och ostämda gitarr brevid sig. Han hör hur det ekar av steg i trapphuset och förstår att de är på väg till honom, det ska komma några nära vänner fick han höra av sin kompis. Han vet att det kommer komma fler än några och att det kommer bli en fest, han vet att kompisen också vet att sina ord är falska, men de får gärna komma. För där han sitter känner han sig inte så speciell, vem är han att neka andra ospeciella personer en chans att glömma sina bekymmer.
Samtidigt som det ringer på den speciella pojkens dörr sitter en väldigt speciell flicka hemma i sitt rum med ögonen fästa på väggen, högklackade skor liggande brevid sig och med ljudet av tv:n från nedervåningen. Flickan väntar på att hennes kompisar ska komma ut från toaletten när de har sminkat sig klart, de ska gå på någon fest. Flickan har redan sminkat sig, lagt på lager efter lager av smink för att känna sig vacker, kanske till och med speciell. Men där hon sitter känner hon sig inte särskilt speciell, trots allt smink, men jag är nog inte så speciell trots allt tänker hon medan hon reser sig.

Nu är det så att den här kvällen är så speciell eftersom två speciella människor hamnar på samma fest för att ödet såg att de var ämnade för varandra. Men ibland kan inte ens ödet påverka livets gång. Den speciella pojken försökte vara normal som alla andra, men insåg att om han fick se ett lyckligt leende till skulle han sprängas, explodera eller utplånas. Pojken går ut i trapphuset och sätter sig på golvet. Men pojken kan inte tänka bland cementväggar, så pojken bestämde sig för att ta de sju trapporna ner till parkeringen, vilket ödet inte hade räknat med, där han sätter sig på asfalten trots att den är blöt av regn. Där sitter han och andas friheten med ordet speciell pulserande i huvudet. Och samtidigt som en väldigt speciell pojke sitter på parkeringen sätter sig en väldigt speciell flicka i trapphuset, där det var tänkt att de skulle träffas, och andas instängdheten med ordet speciell pulserande i huvudet.

Den här kvällen var inte som vilken som helst, nej den var speciell. För det var den här kvällen två speciella människor missade sina öden.

Jag vill vara en av dom som sitter och skriver jag älskar dig på alla språk dom kan. Eller en av dom som tar en fallen ögonfrans på pengfingret och blåser medan den önskar sig något av hela sitt hjärta. Kanske en av dom som somnar med ett leende på läpparna, eller en av dom som ritar en glad gubbe i sin mat.
Jag skulle vilja vara nykär, hoppfull och glad. Ja, det skulle kännas fint

Snälla hjälp mig andas, för jag vill inte mer. Jag är ensam, har alltid varit ensam och kommer alltid förbli ensam.
jag andas ensamhet
Inget hjälper längre, musiken räcker inte till(för allt jag skriver handlar om dig jag aldrig kommer få) och min drömvärld gör mig bara besviken.
för jag vet att ingenting kommer bli verklighet
Jag hatar mig själv för att jag ger mig själv förhoppningar. Förhoppningar om att någon dag sluta vara ensam och att jag blir hel.
mina drömmar skadar mig mer än dom räddar
Kanske skulle jag kunna få mitt hjärta att sluta slå bara genom att be det, det känns så skört.
och kanske skulle jag våga(men ni håller mig kvar)
Jag väntar fortfarande på att mina superkrafter ska visa sig, eller att meningen med mitt liv ska dyka upp.
jag måste vara unik
För är jag inte speciell är jag som alla dom, bara förvirrade atomer i ett stort universum(och då skulle jag lika gärna kunna dö)

Julius Ceasar sa,
"Jag kom, jag såg, jag segrade"
Man kan aldrig vinna, aldrig helt
det märkte jag tydgligt
så jag kom, jag såg och jag blundade,
för man kan aldrig vinna
och det tror jag egentligen att Julius Cesar också visste
(men det ser inte lika snyggt ut i historieböckerna)

Han var en drömmare, hon var realist. De träffades under den stora klockan i matsalen i tredje klass när deras klass hade disco. Han stod där och undvek ögonkontakt, han var rädd att han skulle bli tvungen att bjuda upp någon, när hon kom i full fart. Hennes kjol fladdrade när hon tappade balansen och trillade in i honom. Hon log ett andfått leende så läppglansen(som luktade hallon) blänkte. Efter det ögonblicket var han fast, fast i det leendet. Han kände henne inte, de hade aldrig pratat förutom en gång när de hade gjort ett grupparbete i sjunde klass om grekland och hon berättade att hennes mamma var därifrån. Han hade nickat och tänkt att det var därför hennes hud lyste guldbrunt, som att solen alltid lyste på henne, kanske att det var hon som var solen. Han visste ingenting om henne men ändå de gjorde flera tusen utflykter, picknickar, middagar och midnattspromenader. Ja, i hans tankar gjorde de alla de där sakerna, i hans huvud var de det perfekta paret. I teorin hade de älskat varandra i 3280 dagar, nio långa år, men hon var lika vacker nu som under den stora klockan den där vintern i trean. Hans mamma frågade en gång om han aldrig skulle träffa lite vänner, kanske skaffa sig en flickvän. Han svarade att han redan hittat kärleken i sitt liv, inga andra spelade någon som helst roll. Hans mamma frågade om hon kunde få träffa henne någon gång, och han svarade att han inte hade pratat med henne på sex år, och inte sett henne på två. Hans mamma frågade aldrig något mer om henne.

Han gick nu andra året på gymnasiet, och där är fester ofrånkomliga. Ironiskt nog skulle den enda festen han bestämt sig för att gå på vara en klassfest i hans gamla matsal. Allt var sig likt, mjölkmaskinen hade fortfarande en spricka och tavlan på skolans rektor hängde fortfarande snett med tusentals tuggummin under ramen. Han satte sig med en öl och stirrade ut över folkmassan. Det luktade cigarettrök och alkohol och man hörde hysteriska skratt från alla möjliga håll. Det var då han såg henne, där hon satt ensam under den stora klockan(som fortfarande gick tre minuter före) med tom blick. Han gick sakta fram mot henne och satte sig på golvet bredvid henne och han såg att hon hade gråtit. Han förstod att hon inte kände igen honom, och trots att hon såg sliten och annorlunda ut kunde inte missa den där gyllenbruna huden och det där leendet på en mils avstånd.
"Hur är det?" frågade han, han kunde inte komma på något bättre
"Bli aldrig kär för fan" svarade hon och gömde ansiktet i händerna.
"Jag är redan kär, jag är så kär att jag håller på att gå under varenda dag. Det är hon som får mig att gå upp på morgonen, och jag skulle kunna göra vad som helst för att känna lukten av henne, hon luktar alltid hallon. Jag ristade in våra namn på en parkbänk vid ica-affären i centrum en natt, det står nog kvar där om man kollar noga. Vi har planerat en framtid tillsammans, vi kommer vara lyckliga föralltid bara vi har varandra." sa han och log.
"Hon kan skatta sig lycklig, den där du älskar" svarade hon och började ställa sig upp, "Hälsa henne det" sa hon och gick iväg.
Han satt kvar där under klockan och viskade för sig själv
"Du hade kunnat vara lycklig, jag hade kunnat göra dig lycklig". Och klockan fortsatte gå, tre minuter före, som den gjort i nio år.

källa